Att vara förälder innebär ett konstant dåligt samvete. Allt från att man inte spenderar så mycket tid med sina barn som man önskar till att man vid eftermiddagarnas hämtningar får höra att allt har gått bra – men… De flesta föräldrar får höra ett ”men…” Allt från att barnet inte har suttit still till att barnet har suttit för mycket still. Att barnet har pratat för mycket till att barnet inte har pratat alls. Att barnet är socialt, men när kompisarna har gått plötsligt blir osocial. 

Varför kan det aldrig duga? Varför vill så många vuxna att alla barn ska in i samma mittfåra och bli likadana? Enklast för de vuxna så klart, men då kanske man inte skulle ha blivit pedagog av olika slag? Charmen måste väl vara att barn är olika, att man kan få varje barn att växa inom ramen för sina egna förutsättningar, tankar och idéer? 

Vår lillebror här hemma, faller rätt bra in i mittfåran där de allra flesta barn passar in. Han leker med bilar, han har tjejbacillskräck, han har börjat intressera sig för siffror och bokstäver lite på måfå och skriver själv ihop meningar utan hjälp men kan inte läsa det redan skrivna. Leken och kompisarna står i centrum.

Storebror däremot faller inte riktigt inom ramen för det ”vanliga”. Han knäckte läskoden på egen hand när han var 3½, lekte inte med andra barn förutom de han verkligen kände och då bara under lugna former hemma. På dagis tyckte han att det var lite för rörigt. Han räknade tidigt och har aldrig gillat leksaker.  Hans lek har varit att läsa och räkna och vilka andra barn har delat det intresset? En tjej som börjare i förskolan hade samma intressen och de fann varandra rätt omgående. De spelade Yatzy och hade konversationer som var på deras nivå. Han lärde sig en massa fåglar på latin som 5-åring och var fascinerad av kartor och flaggor. Också som 5-åring kunde han 300.000-kronorsfrågan i Postkodmiljonären när det var en fråga om vilket land en flagga tillhörde. Mexico. Kvinnan som fick frågan brände två livlinor innan hon valde att stanna och när hon sen fick gissa efteråt svarade hon Argentina. Det var så klart Mexico.  Som 5-åring räknade han också tal som 12x5.Det tillhör definitivt inte det vanliga, men han är knappast unik heller.

På fritids är de oroliga. ”När kompisarna har gått hem GÖR han ju ingenting! Han bara sitter rätt upp och ner och gör ingenting. Vi försöker ju fokusera på att lära barnen det sociala samspelet och vi får inte honom med.” Nu är det så att personalen där är supergulliga och verkligen gör sitt yttersta och anstränger sig till max för att få med honom, utan att lyckas så himla ofta. Då undrar jag vems problem det är. Är det ett problem för sonen? Nej det verkar inte så även om han själv säger att det är tråkigt när kompisarna har gått hem. Är det ett problem för oss föräldrar? Nej vi är inte ett dugg oroliga eftersom han har sina vänner så länge de är i skolan. Är det ett problem för fritidspersonalen? Ja eftersom han inte är så social hela tiden.  

Vad är det för fel på samhället när alla måste vara så himla sociala hela tiden? Varför är det inte okej att få vara själv och vara nöjd med det? Varför får man aldrig har tråkigt längre?

Ibland undrar barnen om de får låna surflattan för att de har tråkigt. Då svarar jag alltid nej och säger att det är bra att de har tråkigt annars vet de aldrig när de har roligt.  

Barn är olika. Barn har olika förutsättningar och egenheter. Det är inte unikt eller konstigt alls.

När jag tänker efter finns Teddy i bamse. Han gillar inte att leka, han föredrar att umgås med Skalman där han får använda hjärnan till att räkna och att lära sig saker om världen. Han tycker inte att det ger honom något att spela fotboll eller att måla. Precis som att många inte tycker att det ger dem något att sitta och räkna planlöst eller att läsa en bok.  

Nu sitter förövrigt 7-åringen och lär sig det grekiska alfabetet – på eget initiativ.

FruFura

Ja, det är märkligt detta att vi har så svårt för barn som sticker ut åt något håll. Själv har jag en son som också har lite svårt för stimmiga miljöer. Han avskyr tanken på barnkalas och får inte speciellt mycket gjort på lektionerna om det är fler än typ 2 klasskamrater (och hur troligt är det att man får ha det så i skolan). Han har också särbegåvningar men mer av det praktiska slaget. Han kör traktor, plogar, skottar och bygger det mesta trots sin ringa ålder av 9 år. Tror att de som fokuserar på något annat såsom teoretiska eller praktiska saker måste skala bort något annat och då blir det lätt det sociala samspelet med andra barn som ryker. Tor tycker till exempel att det är betydligt roligare att sätta kakel med morfar än att spela hockey och då får det väl vara så då :)

Stormormor

Håller med ovanstående , låt barnen vara och låt dom ha tråkigt . Vi vet ju att 7-åringen mår bra och han kan faktiskt roa sig på andra sätt också när lillbrosan drar igång lite roliga lekar , då kan det vara fullt ös . De två bröderna är för övrigt världens goaste å härligaste killar .
Jag har bytt version på datan men äntligen hittat din blogg .

Kram från mormor

Anonym

Så sant. Tänk va tråkigt om alla var stöpta lika.//Sofia

Åsa Hag

nu har jag också börjat följa din blogg.
Kram Åsa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress