Med beröm godkänt

Igår hade vi hembesök av vår BVC-sköterska. Jag gillar henne. Lite vimsig ibland kanske, men ingenting är konstigt i hennes värld. Vill man eller kan man inte amma så lägger hon sig inte i det utan låter föräldrarna styra över vad som känns bäst. Annars hör man ju rätt många skräckhistorier om BVC som trugar mammorna att pröva att amma till vilket pris som helst. För amning är ju ändå det bästa. Jo visst är det väl så, men alla kan ju faktiskt inte och en del vill heller inte. Vårt BVC stöttar en i det man själv känner för.

Storebror helammades i tre veckor. Delammades i tre veckor till och från att han var sex veckor gammal bestämde han själv att det där med amning inte var något för honom. Morsan hade ju ändå ingen mat.
Nu verkar det som att det går bättre. Starten har i alla fall gått bättre.
Födelsevikten var 3920g. Sedan gick han ner till 3715g. Igår på åttadagarsdagen vägde han 3915g. I princip som födelsevikten och fick därmed med beröm godkänt!
Det känns skönt att det verkar fungera, men jag tar dagen som den kommer och ersättning är inhandlad ifall det skulle behövas. Vi får se hur det går. Just nu är det en liten kille som i snitt äter med två timmars mellanrum så jag vet vad jag har att göra. Här om dagen hann jag tänka den snabba tanken att det var lite smådrygt, men insåg snabbt att jag inte borde tänka så. De är så här små så otroligt kort tid och alla stunder till närhet och mys ska man ta tillvara på. Om ett år kommer jag att sakna att gosa med honom på det här viset. Sova kan jag göra när han sover - eller om några månader. Eller i alla fall ett par år. L sover ju väldigt bra nu för tiden.

På rätt väg!

I förrgår testade jag mina vanliga svarta tighta jeans. Det gick att knäppa!!!
Jag får väl medge att passformen kunde varit bättre då magen hängde ut utanför linningen med X antal centimetrar. Men ändå, jag kunde knäppa dem! Beach 2011, here I come!

Stolt och rörd

Nu när vi är hemma med den färska lilla myran både M och jag känns det inte så kul att låta storebror vara på dagis varje dag. Dessutom märker vi att han inte mår jättebra av att vara där samtidigt som situationen här hemma är ny och obekant. Igår fick han vara på dagis mellan 9 och 15. Han skulle inte vara där! Han skulle hem med pappa igen. Efter att pappa hade gått var det fortfarande inte så kul och det lilla snöret längtade hem till mamma. En dagisfröken föreslog då om han inte skulle rita en teckning till mamma som hon kunde få när han kom hem igen.



Här är den och för att vara tydlig med vad konstverket föreställer så är det hjärtan.
Gosiga lilla unge vad glad och rörd jag blev. Drygt 2 år och ritar hjärtan till mamma... (kanske en fröken som sagt att han kunde rita hjärtan vad vet jag, men det bryr jag mig inte om).