En liten kärlekshistoria

Kön till bussen ringlade sig prydligt genom vänthallen. Var det kallt eller bara hon som frös? Hon hade sett fram mot den här bussresan länge och nu stod hon här. Nervös, upprymd, glad och ledsen på samma gång. Snart var det hennes tur att kliva på den stora vita långfärdsbussen. I sin vänstra hand höll hon i en gul bussbiljett. Tur och retur. Hon hade önskat att det bara var en turbiljett. Att han skulle be henne stanna kvar ute vid kusten och leva tillsammans med honom för tid och evighet. Nu stod det retur på den också och hon visste att han aldrig skulle be henne stanna kvar hos honom. Dörren ut till bussen närmade sig och utan att hon hann märka det befann hon mig plötsligt ombord på bussen. Det luktade kaffe och ostfralla, salt- och vinägerchips. En svag doft av urin kunde anas någonstans ifrån, men det kanske kom utifrån. Det var svårt att hitta en plats, men efter att ha spänt ögonen i en ung kille med stora hörlurar fick hon en plats där hans väska tidigare väldigt tydligt hade markerat att sätet var upptaget.

Bussen rullade sakta ut från terminalen, korsade de tomma spårvägarna och fortsatte sedan över floden som rann genom staden. Ett par kvarter bort befann de sig redan inne i ett radhusområde där alla dörrar var omsorgsfullt målade i en högblank röd färg. De utgjorde en fin kontrast mot den gråmulna himlen och de grå betonghusen. Här och där blommade ett körsbärsträd och påskliljorna bredde ut sig längs vägkanten. Vägen blev lite bredare, husen färre och påskliljorna fler. Bussen hade kommit utanför staden och fälten på landet bredde ut sig.  Landskapet var hjärtskärande vackert. Hon hade aldrig tidigare sett gräset så grönt, fåren så vita, hästarna så svarta eller de små skogsdungarna så frodiga. Tiden flöt som i gelé och hon trodde aldrig bussen skulle komma fram.

En timme försenade kunde de första husen i staden skymtas över fälten. Hon var så nervös att kallsvetten bröt fram i handflatorna. Hon hade inget nummer till honom, men hoppades att det skulle finnas en TV-skärm där det stod att de var sena. Det tog ytterligare en halvtimme att ta sig genom staden och fram till buss- och tågstationen. Ingen där. Vart var han? Hon tittade överallt, men såg honom ingenstans. Tänk om han hade lurat henne, eller ångrat sig? Han fanns inte utanför stationen och han satt heller inte inne på stationens café. Hennes nervositet började övergå i ilska och klackarna på hennes höga stövlar smattrade bestämt mot asfalten medan hon med bestämda steg gick runt området två varv till. Ingen där. Det var fem timmar kvar tills bussen gick hem igen.

 

När han såg henne kliva av bussen kändes det som att månader försvann. Hon var fortfarande lika vacker. Hon var vackrare. Hennes ögon lyste så klara. Han drack upp sitt kaffe och skyndade sig ut för att hinna ikapp henne redan på andra sidan gatan innan hon hann gå sin väg. Så dum han var. Hon skulle inte gå någonstans. Hon hade kommit hit för att träffa honom. Plötsligt blev han rädd och visste inte längre om han vågade möta henne utanför caféet. Han gick bort mot tågens perronger och satte sig på en bänk långt bort. Han hade hjärtklappning. Utan att han själv bestämde var han åter på väg in mot busshallen.

Han fick åter syn på henne ute vid bussarna och gick sakta mot flickan han tidigare hade känt så väl. Hon såg arg ut och han undrade om han kände henne längre.

-          Hej Linnea! Minns du mig?

Hon vände sig hastigt om och hennes röda hår ramade vackert in hennes ansikte när det åter föll på plats. Ett leende sprack upp i hela hennes ansikte och med sin väska såendes på golvet omfamnade varandra som om de fortfarande vore ett par.

-          Du ser verkligen bra ut.

Hon fick inte fram ett ord utan stod där stum och log. Om hon öppnade munnen skulle hela ansiktet förvridas i en grimas och hon skulle gråta okontrollerat. Gråta av lycka att äntligen få se honom igen och över att all nervositet släppte. Det här var precis vad hon hade drömt om. Att han skulle tala om för henne att hon såg bra ut. Det var hans sätt att uttrycka att hon hade varit saknad.

-          Ska vi stanna på caféet här eller vill du se staden?

Hon ville inget hellre än strosa på gatorna genom staden som var hans. Gå där tätt omslingrade för en stund och låtsas. Att de fortfarande var ett par.

 

Stadskärnan var inte så stor och de små gatorna slingrade sig fram mellan de gamla husen. De fortsatte ner mot stranden. Molnen hängde tungt från himlen och den stålgrå färgen fick dem att på ett dramatiskt och vackert sätt flyta ihop med havet och de vita vågorna. De vandrade vidare bort mot ett par svarta klippor där det var lä. Han plockade upp en liten vit snäcka och gav den till henne.

-          Jag vill att du ska minnas mig. Tänk på mig varje gång du håller den i handen.

Hon skulle aldrig glömma honom.

-          Du förstår jag skulle vilja att du stannade ett par dagar, men jag har träffat någon här.

Det stack till i hennes bröst. Klart att han träffade andra flickor. Hon träffade andra killar. Men det var en annan sak. Hon var beredd på att ge upp allt. Hon skulle kunna flytta till honom redan idag om han bara hade frågat henne. Han frågade inte, han hade redan en annan. Istället för att visa sin besvikelse fnittrade hon till och sa att han gjorde helt rätt, att hon hade också någon. Han tog ett djupt andetag och såg lättad ut. Hon sträckte ut handen och kände på hans kortklippta nästan svarta hår. Det var sammetslent och hon mindes hur hon hade älskat att ta på hans hår. Hon såg på honom och möttes av hans himmelsblå ögon. De var så vackra. Han var så vacker.

 

Det är inte alltid sant att tiden läker alla sår. Det finns sår man inte vill ska läka. Minnena av någonting verkligt bra, någonting verkligt äkta, som hon inte trodde sig någonsin hitta igen.

 

Hon talade om att hon var tvungen att gå för att hinna med bussen tillbaka.

Han kramade om henne länge och hon kramade hårt och innerligt tillbaka. Han kramade om henne igen.

-          Åh, jag måste få krama om dig igen så det blir ordentligt. Jag vet ju inte när jag får träffa dig nästa gång.

-          Snart min vän, snart…  

Hon vinkade från bussen och när hon åkte gav hon honom det där leendet som hon alltid gav honom när de hade varit ett par. Hon såg hans långa vältränade kropp, jeansen som satt perfekt, hans underbara hår och den blå tröjan som reflekterades i hans himmelsblå ögon. Hon saknade honom redan så det skar i hjärtat. När han försvann ur sikte trillade varma tårar ner för hennes kalla kinder. Hon visste inte när hon skulle få se honom nästa gång.

 

Det är inte alltid sant att tiden läker alla sår. Det finns sår man inte vill ska läka. Minnena av någonting verkligt bra, någonting verkligt äkta, som han inte trodde sig någonsin hitta igen. 

 

 

 

Hittade detta i min dator efter att ha deltagit i en skrivarcirkel för många år sedan.

 

En intervju

Full av förväntan klev jag in på försäljningskontoret. Kontorslokalen bestod av ett enda stort rum, möblerat med nya bokhyllor i björk och svarta skinnfåtöljer. Det syntes tydligt att det kom från Ikeas sortiment, men det var smakfullt och snyggt.

Mannen som redan satt där inne log ett inställsamt leende, passade på att lukta lite på sin mustasch och bad mig sitta ner i en av de svarta snurrfåtöljerna framför hans skrivbord. Som brukligt när man kommer till ett nytt företag började mannen med en introduktion av företaget. I det här fallet han själv eftersom han var egen företagare.

-          Jo du vet, jag har hållit på med det här i sjutton år nu. Jag började som konstruktör åt en firma, men jag kan ju inte sitta still inomhus så efter sju år började jag jobba i skogen istället och folk trodde att jag hade blivit lite knäpp. De undrade hur jag kunde lämna ett så fint jobb på ett fint kontor för att jobba i skogen.

-          Nej, det är klart att man såg lite annorlunda på saker och ting då, svarade jag. Det var väl ett privilegium att få sitta på ett kontor.

-          Hm, svarade mannen och fortsatte, sen var jag grönsaksodlare ett tag och vilket slit det var. Där jobbade man dygnet runt utan att tjäna en enda krona. Kål odlade jag mycket. Blomkål och broccoli och tiotusen huvuden isbergssallad.

-          Oj då, ja det låter som att det var fullt upp att göra där! Jag håller mig nog till mina tomater längs husväggen, sa jag med ett skratt.

-          Hm, sen flyttade jag från tanten och nu bor jag här med min nya fru.

Han log ett inställsamt leende igen och passade på att lukta lite sin mustasch. Jag undrade vad han själv tyckte att den luktade. Ostsmörgåsen från frukosten kanske? Han såg inte ut att vara typen som tyckte om salami på mackan. Lite kaffe? Utan att jag hade hunnit svara fortsatte han med ett ännu större flin.

-          Nu är jag gift med en kvinna från Ryssland och vi har tre barn ihop. Den minsta är fem år. Så jag brukar säga att jag är inne på mitt andra liv nu. Jag har ju två stora pojkar också.

Jag satt och funderade på gammal han kunde vara. Han såg inte precis purung ut utan såg ut att vara runt sextio år. Skulle han ha blivit pappa då när han var runt femtiofem. Den ryska kvinnan kunde ju knappast vara i samma ålder.

-          Ja, hur gammal tror du att jag är? Undrade han som om han hade läst mina tankar.

-          Oj, jag vet inte. Svarade jag. Det är så svårt att gissa ålder på folk. Du får nog tala om det för mig.

-          Jag fyllde sextio i januari och frugan är trettiosju.

Jaha, det förklarade ju saken. Fast jag kunde inte förstå vad hon kunde se i den här mannen som verkade ganska egocentriskt och inte ens såg speciellt bra ut. Vid det här laget hade jag suttit på kontoret i en timme och hittills var det bara mannen mitt emot mig som hade pratat om sig själv.

-          Jag håller på att bygga en liten sommarstuga i Ryssland också, sa han stolt. Där kan ungarna och frun vara sen så kan jag vara här hemma och ha det lugnt och skönt på somrarna.

-          Ja, det kanske kan vara avkopplande. Vi har en stuga i Lappland dit jag åker en gång om året. Ingen el och inget vatten. Det är väldigt avkopplande.

-          Det är hopplöst att hitta produkter i Ryssland som fungerar att bygga med. Min svåger säger likadant även fast han själv är ryss. Alla eldetaljer kommer jag att ta dit från Sverige. Jag funderar på att frakta över ordentlig gips också.

Han reste sig ur sin fåtölj och undrade om jag ville följa med en bit och titta på ett bygge som han själv hade varit med och gjort. Vid det här laget hade han pratat om sig själv i nästan två timmar och jag var beredd på att börja bege mig hemåt igen, men man säger inte nej på en viktig arbetsintervju så det var klart att jag sa ja.

Vi gick ut i sommarvärmen och hoppade in i hans silvergrå Mercedes. Det var svart skinnklädsel i bilen. Jag tycker inte om skinnklädsel. På sommaren klibbar benen fast mot klädseln om man har shorts eller kjol på sig och på vintern kan skinn kännas riktigt kallt att sätta sig på. Dessutom tycker jag det är alldeles för halt på de där sätena. Förutom alla dessa negativa faktorer kring skinnklädsel var den här bilen otroligt lortig invändigt. Panelen var full av damm och det låg långa hårstrån överallt. En lätt känsla av obehag spred sig inom mig. Det är en sak att sitta i sin egen lortiga bil, men där är man bekant med skräpet och lorten. Man vet vart det kommer ifrån och vems hårstrån det är. Men inte i okända människors bilar. Det är som att komma hem till någon där man ser att golvet är otroligt lortigt och man helst vill behålla skorna på, men av artighet ändå tar av sig dem och sedan nästan går på tå genom huset. Nu satt jag i en lortig bil iklädd kjol och önskade att jag hade tagit på mig långbyxor. En doft av svett spred sig i bilen. Som tur var fungerade inte klimatanläggningen i bilen så jag fick en anledning att veva ned sidorutan för att få lite sval och frisk luft.

Efter tio minuter kom vi fram till bygget. Det var ett litet grått hus som fortfarande inte var färdigt. Vi klev ur och gick fram till huset. Mannen tog fram en nyckel ur fickan och låste upp ytterdörren. Väl inne i huset saknades det mesta. Det enda av innerväggarna som hade kommit plats var reglarna. Mannen ställde sig mitt i huset och började prata om att han hade varit med och gjutit plattan och hur han hade gått tillväga. Jag kom på mig själv att bara lyssna med ett halvt öra. Mannen hade en imponerande kroppshållning. Visst ska man stå rak i ryggen, men den här mannen stod snarare lutad bakåt än framåt vilket gjorde att fick en fantastisk svank. Händerna hade han djupt nedstoppade i bakfickorna på sina allt för stora jeans och under tiden han fortsatte att berätta om husbygget passade han på att då och då lukta på sin mustasch. Rätt som det var tystnade han, tittade på mig och gav mig det där inställsamma leendet igen. Snabbt och nästan omärkbart gjorde han en snabb tåhäv och sa:

-          Visst är det ett fint hus?

-          Jo, visst är det väl det. Det blir nog bra när det är klart, svarade jag men kände att det inte var ett hus som jag själv skulle vilja bo i. Fast vem kunde veta? Det kanske skulle bli ett riktigt snyggt hus när det väl stod klart.

 

Efter ytterligare en timme i huset, åkte vi äntligen där ifrån.

 

En händelse från mitt gamla liv...

 

 

Kvarnsveden i mitt hjärta

I veckan som gått gick Kristian Gidlund bort. Med anledning av det fick jag för mig att jag och barnen skulle åka till Norra Griftegården och besöka min plastfarmors grav och tänka på alla gått bort i cancer.
Det var en vacker höstdag. En nästan kusligt tyst dag. Klockan 14 började kyrkklockorna slå. De slog alldeles för högt och alldeles för länge. Inne i kyrkan hölls begravning. Vi strosade gången upp, förbi minneslunden, förbi de två lärkträden och fram till graven. Jag sneglade bort mot Kristians område och det var tyst. Inga hundar, inga barn. Inget liv. Och där stod vi bland gravarna. Vi lade ner ett litet hjärta i betong och jag ryckte nästan till när det kom två livs levande tanter gående i gången mittemot.
Äldsta sonen undrade varför hon dött. Jag förklarade att hon hade fått en sjukdom som heter cancer, men att inte alla dör som får cancer. Vi gick vidare längs gången och kom till min svågers föräldrars grav. Sonen frågade även där varför de hade dött. Hans mamma dog av cancer svarade jag. Men alla dör inte.
Kyrkklockorna slog en gång till. Även denna gång alldeles för högt och alldeles för länge.
Jag sneglade åter igen bort mot Kristians bostadsområde och tänkte på hans föräldrar. På mina barn.
Sen skulle vi till ICA vid Forum och jag skulle föreställa glad.
 
Jag har faktiskt ingen aning om vem han var egentligen. Privat alltså. Ändå tror jag liksom många andra kände att vi kände honom ändå. Det känns som att han enade Borlängeborna på något underligt vis. Kanske för att han skrev så öppenhjärtligt i sin blogg, men också för att han var från Borlänge. För att han var från Kvarnsveden.
 
Vi är många som sena nätter har cyklat från stan, över Sportfältet, känt mjölksyran komma smygande i låren i det svaga motlutet, men som ändå har trampat så fort vi orkat förbi kyrkomuren och även tagit den sista lilla knölen i en väldig fart bara för att komma bort från den mörka kyrkogården och sedan rullat in på Ringargatan och där låtit cykeln rulla så länge rörelseenergin har funnits kvar.
Vi har kanske spenderat lite tid på fritidsgården Knuten där punkaren Fredda var fritidsledare.
Vi har åkt med bussarna 601 och 605 och vetat vilka som klivit av och på vid vilka hållplatser.
Vi har handlat på Konsum och ICA på Forum.
Vi överlevde krogbesöken på Dublins, trots "Familjens" närvaro.
Vi var med när Flamingo öppnade.
Vi var där när Peace & Love kom som en festival som satt ihop med Borlängefesten.
Vi var de som fick åka längst med nattbussarna hem från Stationsgatan.
Vi har gått i skolan med Miss Li, killarna i Mando Diao och Sugarplum Fairy.
Vi har någon sorts relation till pappersbruket.
 
Idag är Kristian borta.
De flesta av oss bor på andra ställen.
Vägen längs muren är nyasfalterad och har fått en gång- och cykelbana.
Åkern intill håller på att förvandlas till bostadsområde.
Fredda tatuerar.
Bussarna har bytt nummer och rutter.
Konsum finns inte kvar.
Sunkiga Dublins har blivit Tapasbar.
Borlängefesten och Peace & Love är borta.
IKEA ska strax öppna.
 
Men vi minns. Och så länge vi minns är det inte borta.
Och de döda är inte döda så länge någon minns dem. Det är bara inte här just nu.
Kanske Kristian är i New York och min plastfarmor är hemma i Dalsland?
Och vi lever i en tid före mobiltelefoner och mail.....