Konkurs

Hittar inte inlägget nu, men jag vet att jag förra våren skrev om Kupolens (köpcentra i Borlänge) alla olika hem- och inredningsbutiker (Kajsa Warg, Cervera, Inspiration, Duka, Kids, Indiska, Åhlens och Din Present - jag har säkert glömt någon) och undrade hur länge det skulle hålla och vem som först skulle gå i konkurs.
Igår fick jag svaret: Kajsa Warg. Tidigare stod det på skyltfönstren att de hade stängt för inventering. Igår stod det att de hade gått i konkurs. Trist, men jag är inte förvånad.

Fler företag som gått i konkurs är det där företaget jag på intervju hos två gånger i Falun. Det företaget som jag tyckte kändes lite oseriöst och fick mig att känna att det påminde om det irländska företaget. Den där magkänslan jag hade var alltså inte helt fel. Tur att jag bestämde mig för att inte chansa och ta anställning där...



Förövrigt är texten här nedan lite uppdaterad efter tips från Josephine

Mötet

Kön till bussen ringlade sig prydligt genom vänthallen. Var det kallt eller bara hon som frös? Hon hade sett fram mot den här bussresan länge och nu stod hon äntligen här och väntade på bussens avgång. Nervös, upprymd, glad och ledsen på samma gång. Snart var det hennes tur att kliva på den stora vita långfärdsbussen. I sin vänstra hand höll hon i en gul bussbiljett. Tur och retur, men hon hade önskat att det bara var en turbiljett och att han skulle be henne stanna kvar ute vid kusten och leva tillsammans med honom för tid och evighet. Nu stod det retur på den också och hon visste att han aldrig skulle be henne stanna kvar hos honom. Dörren ut till bussen närmade sig och utan att hon hann märka det befann hon mig plötsligt ombord. Det luktade kaffe och ostfralla, salt- och vinägerchips och en svag doft av urin kunde anas någonstans ifrån, men det kanske kom utifrån. Det var svårt att hitta en plats, men efter att ha spänt ögonen i en ung kille med stora hörlurar fick hon en plats där hans väska tidigare tydligt hade markerat att sätet var upptaget.

Bussen rullade sakta ut från terminalen, korsade de tomma spårvägarna och fortsatte sedan över floden som rann genom staden. Ett par kvarter bort befann de sig redan inne i ett radhusområde där alla dörrar var omsorgsfullt målade i en högblank röd färg. De utgjorde en fin kontrast mot den gråmulna himlen och de grå betonghusen. Här och där blommade ett körsbärsträd, påskliljorna bredde ut sig längs vägkanten och vägen blev lite bredare, husen färre och påskliljorna fler. Bussen hade kommit utanför staden och fälten på landet bredde ut sig i ett landskap som var hjärtskärande vackert. Hon hade aldrig tidigare sett gräset så grönt, fåren så vita, hästarna så svarta eller de små skogsdungarna så frodiga. Tiden flöt som i gelé och hon trodde aldrig bussen skulle komma fram.

En timme försenade kunde de första husen i staden skymtas över fälten. Hon var så nervös att kallsvetten bröt fram i handflatorna. Hon hade inget nummer till honom, men hoppades att det skulle finnas en TV-skärm där det stod att de var sena. Det tog ytterligare en halvtimme att ta sig genom staden och fram till buss- och tågstationen. Hon började leta efter honom genom de dammiga fönstren, men kunde inte se honom någonstans. Vart var han? Hon kom av bussen och såg sig omkring, men såg honom ingenstans. Tänk om han hade lurat henne, eller ångrat sig? Han fanns inte utanför stationen och han satt heller inte inne på stationens café. Hennes nervositet började övergå i ilska och klackarna på hennes höga svarta stövlar smattrade bestämt mot asfalten medan hon med bestämda steg gick runt området två varv till. Ingen där. Det var fem timmar kvar tills bussen gick hem igen.

 

När han såg henne kliva av bussen kändes det som att månader försvann. Hon var fortfarande lika vacker. Hon var till och med ännu vackrare än han kunde minnas henne. Även om hon stod en bit bort kunde han se att hennes ögon lyste så klart. Han drack upp sitt kaffe och skyndade sig ut för att hinna ikapp henne redan på andra sidan gatan innan hon hann gå sin väg. Så dum han var. Hon skulle inte gå någonstans, hon hade ju kommit hit för att träffa honom. Plötsligt blev han rädd och visste inte längre om han vågade möta henne utanför caféet. Han gick bort mot tågens perronger och satte sig på en bänk långt bort. Han hade hjärtklappning. Lika snabbt som han hade satt sig på bänken stod han åter på fötter igen och utan att han själv styrde var han på väg in mot busshallen igen.
 

Han fick åter syn på henne ute vid bussarna och gick sakta mot flickan han tidigare hade känt så väl. Hon såg arg ut och han undrade om han kände henne längre.

-         Hej Linnea! Minns du mig?

Hon vände sig hastigt om och hennes röda hår ramade vackert in hennes ansikte när det åter föll på plats. Ett leende sprack upp i hela hennes ansikte och med sin väska ståendes på golvet omfamnade varandra som om de fortfarande vore ett par.

-         Du ser verkligen bra ut.

Hon fick inte fram ett ord utan stod där stum och log. Om hon öppnade munnen skulle hela ansiktet förvridas i en grimas och hon skulle gråta okontrollerat av lycka att äntligen få se honom igen och över att all nervositet släppte. Det här var precis vad hon hade drömt om, att han skulle tala om för henne att hon såg bra ut. Hon visste att det var hans sätt att uttrycka att hon hade varit saknad.

-         Ska vi stanna på caféet här eller vill du se staden?

Hon ville inget hellre än strosa på gatorna genom staden som var hans och gå där tätt omslingrade för en stund och låtsas att de fortfarande var ett par.

 

Stadskärnan var inte så stor och de små gatorna slingrade sig fram mellan de gamla husen. De fortsatte ner mot stranden. Molnen hängde tungt från himlen och den stålgrå färgen fick dem att på ett dramatiskt och vackert sätt flyta ihop med havet och de vita vågorna. De vandrade vidare bort mot ett par svarta klippor där det var lä. De slog sig ner på en av de varma svarta stenarna och han plockade upp en liten vit snäcka som han gav till henne.

-         Jag vill att du ska minnas mig. Tänk på mig varje gång du håller den i handen.

Hon skulle aldrig glömma honom.

-         Du förstår jag skulle vilja att du stannade ett par dagar, men jag har träffat någon här.

Det stack till i hennes bröst, men det var klart att han träffade andra flickor. Hon träffade andra killar, men det var en helt annan sak. Hon var beredd på att ge upp allt hon hade hemma och skulle kunna flytta till honom redan idag om han bara hade frågat henne. Han frågade inte, han hade redan en annan. Istället för att visa sin besvikelse fnittrade hon till och sa att han gjorde helt rätt, att hon också hade någon. Han tog ett djupt andetag och såg lättad ut. Hon sträckte ut handen och kände på hans kortklippta nästan svarta hår. Det var sammetslent och hon mindes hur hon hade älskat att ta på hans hår. Hon såg på honom och möttes av hans himmelsblå ögon. De var så vackra. Han var så vacker.

 

Det är inte alltid sant att tiden läker alla sår för det finns sår man inte vill ska läka. Minnena av någonting verkligt bra, någonting verkligt äkta, som hon inte längre trodde sig kunde hitta igen.

Hon talade om att hon var tvungen att gå för att hinna med bussen tillbaka.

 

Han kramade om henne länge och hon kramade om honom hårt och innerligt tillbaka. Han kramade om henne igen.

-         Åh, jag måste få krama om dig igen så det blir ordentligt. Jag vet ju inte när jag får träffa dig nästa gång.

-         Snart min vän, snart…  

Hon vinkade från bussen och när hon åkte gav hon honom det där leendet som hon alltid gav honom när de hade varit ett par. Hon såg hans långa vältränade kropp, jeansen som satt perfekt, hans underbara hår och den blå tröjan som reflekterades i hans himmelsblå ögon. Hon saknade honom redan så det skar i hjärtat. När han försvann ur sikte trillade varma tårar ner för hennes kalla kinder. Hon visste inte när hon skulle få se honom nästa gång. Kanske aldrig.

 

Det är inte alltid sant att tiden läker alla sår för det finns sår man inte vill ska läka. Minnena av någonting verkligt bra, någonting verkligt äkta, som han inte längre trodde sig kunna hitta igen. 



Uppdrag till Inga M blir "Tågresan" 

Student - igen:)

Nu har jag äntligen gjort slag i saken och blivit student igen. Eller ska bli rättare sagt. Jag har anmält mig till en kurs i 2D-CAD (Auto CAD) och en kurs i 3D-CAD (Solid work). De kommer att avlösa varandra och dessutom gå på distans vilket är toppen eftersom man inte måste vara på plats i skolan. Sen tänkte jag även hoppa på en Psykologisk Översiktskurs. Det tror jag kan vara nyttigt efter alla knepiga människor jag har stött på genom mina jobb. Den senare börjar nu på torsdag.

Förutom detta känner jag mig ganska glad och upprymd eftersom jag har fått beklaga mig lite över min kollega för dem på huvudkontoret. Mina åsikter var tydligen ömsesidiga med dem de hade där och tjejen jag pratade med var inte avundsjuk... De vill försöka hjälpa mig där ifrån och bland annat ta med mig på en kurs om en och halv vecka. Något som verkligen skulle vara uppskattat! Vi får se vad som händer. Om det finns plats kvar åt mig..

Jag har tagit över pinnen från Annela och kommer inom kort att publicera "Mötet" som är ett inlägg tillhörande skrivarcirkeln.

P.S. Jag hade besöksrekord här på bloggen igår! Jättekul!