Instängd i en konservburk

Narkossköterskan bad mig att ett ögonblick ligga helt still och inte andas mer än nödvändigt. Läkaren skulle nu gå över till den andra sidan i hjärtat. Benen vägrade sluta hoppa, men jag försökte verkligen ligga så still jag kunde. Det gjorde lite ont i hjärtat och det hoppade och rusade runt. Ängeln till läkare talade om att han nu skulle börja bränna lite och att det kunde kännas lite obehagligt. En brännande smärta sträckte sig från bröstkorgen, upp mot axlarna och upp i öronen. Blodtrycksmanschetten runt vänster arm kramade åt hårt var femte minut. Läkaren gjorde en liten paus för att prata med de andra läkarna inne i kontrollrummet. Han sa något om att ”det var lite saggigt här”. Vaddå ”saggigt”? Har jag ett saggigt hjärta? Det lät inte alls bra. Han brände en gång till, retade hjärtat lite mer med elektroderna som satt i katetern och brände lite till igen. När röntgenplattan äntligen flyttade sig från mig vänstra sida till mitt på kroppen, hann jag se mitt bröstben och att det var tre trådar på bilden. Jag som trodde att det var en kateter. Hur hade han fått plats med tre katetertrådar in i min ven? Röntgenplattan åkte tillbaka igen och jag hann inte se mer än att jag hann få en skymt av EKG-monitorerna. Läkaren brände en gång till. Och en gång till. Sedan bad han narkossköterskan att hämta något som lät som ett läkemedel. Hon vek av från min sida och kom sedan snabbt tillbaka igen och talade om att jag nu kunde uppleva lite obehag. Det kunde kanske kännas som att hjärtat slutade slå och att jag kunde känna tryck över bröstet.

Jag hann uppfatta ett pysande ljud, som en blandning av nässpray och tryckluft, innan skjutsen kom. All känsel i överkroppen försvann, som om jag fick kramp i varenda liten muskelcell. Det tryckte över bröstet och jag kippade efter andan. Hjärtat slog hårt fast långsamt fast ändå svagt och jag såg ingenting. Jag hade ett tryck i öronen och långt bort hörde jag både sköterskan och läkaren som sa att det släppte nu att jag var på väg tillbaka. Jag lyckades pressa fram ett viskande nej. Jag hade allt fokus på att hålla mig levande, att andas och att kravla mig ur den konservburk som någon just stängt mig inne i. Sakta återvände livet och jag kom att tänka på vad Kristian Gidlund skrev som sitt sista blogginlägg; ”Och vår figur klamrar sig fast på vrakets krutdurk på det öppna havet. Molnen hopar sig. Från och med nu blir allt han skriver korta fragment som han ristar in i tunnans trä.” Han var figuren som klamrade sig fast och ristade in fragmenten i tunnans trä. Jag kände mig som figuren inuti tunnan. Som krutet som ville explodera för att komma loss ur tunnan. En tunna som var allt för trång.

Läkaren gick iväg för att diskutera med sina kollegor en stund igen. Jag passade på att njuta av att ha en lugn puls igen, men varje djupt andetag gjorde ont i hjärtat av katetrarna och jag kände dem även inne i magen. Snart började hjärtat att leva sitt eget liv igen och ängeln till läkare konstaterade att han fick lov att bränna lite till. Han förklarade att min nyligen upplevda nära döden upplevelse berodde på att han hade testat om det fortfarande fanns nervbanor kvar som han skulle ta bort. Läkemedlet slog ut funktionen på kamrarna en stund för att bara förmaken skulle få arbeta. Smärtan som uppstod i och med att han värmde nervtrådarna upplevdes plötsligt inte alls så smärtsamma som jag först hade tyckt. Jag låg mest och tänkte att jag med största sannolikhet skulle få åka samma berg- och dalbana som nyss. Han brände några gånger till och sa sedan till sköterskan att göra i ordning dubbel dos.

Nej… Läkaren undrade om jag var beredd. Jag tog ett så djupt andetag jag kunde utan att det skulle göra ont och nickade sedan. Jag var inte alls beredd. Ljudet av nässpray och tryckluft hördes och snart försvann mina tår, mina vader, bålen och bröstet, armarna, synen och hörseln. Jag kramade krampaktigt de skumgummimjuka armstöden i plast och svett trängde fram ur varenda por. Det kändes som att en elefant stod på mitt bröst och att jag hade kramp i resten av kroppen. Det ljusblå täcket i plast var i vägen och klibbade fast på mina ben som för ovanlighetens skull låg still. På det stora hela kändes det som att någon hade knölat ner mig en konservburk och slängt ner mig på havets botten. En burk jag inte kunde komma ur och långsamt skulle jag kvävas.

Långt, långt bort hörde jag både läkaren och sköterskan tala om att jag var på väg tillbaka nu. Jag fick inte fram ett enda svar. Allt fokus låg på att andas och på att överleva. Efter ett par sekunder började trycket lätta lite mer och det durrade i huvudet och i nästippen. Sköterskans röst lät lite orolig när hon konstaterade att jag hade väldigt lågt blodtryck. Läkaren lugnade henne med att säga att det var lite av tanken med att genomgå det där steget. Läkaren konstaterade att alla extra ledningsbanor nu var borta. Han behövde inte bränna mer. Operationen var klar och verkade ha gått bra.

Om det är så det känns att dö. Då kommer jag att klamra mig fast så länge det bara går.

 

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Visste ni att det varje dag föds tre barn med medfödda hjärtfel? Jag var  ett av dem. Varför jag har skrivit om detta är för att jag vill öka både kunskap och förståelse kring olika sjukdomar. Som jag har stångats med min vårdcentral utan att någon har förstått vad jag har pratat om. Jag vet också andra som har fått kämpa för sina barns räkning. Att en vårdcentral kan läsa av hur ett EKG ska se ut för att vara riktigt kan väl inte vara för mycket begärt?

Idag bultar mitt hjärta för mina barn  och för min fantastiske M som hela tiden har funnits vid min sida. Som har tagit ledigt från jobbet och kramat mig. Jag älskar dig mitt långa hjärtsnöre!

Det gnisslande skriket

Plötsligt började hjärtat att rusa i sina 300 slag i minuten och slog däremellan orytmiskt. Hur kunde jag inte ha märkt att han redan hade stoppat in katetern i ljumsken? Och hur kunde han helt obemärkt ha tagit sig in i hjärtat? Jag försökte koncentrera mig på julsångerna som strömmade ut ur högtalarna, jag försökte titta ut genom de frostade glasen för att se himlen. Eller var det himlen som var grå så att det såg ut som att rutorna var frostade? Hjärtat fortsatte att rusa och hoppa. Mina ben hoppade i takt med hjärtat. Tänk om jag kunde slappna av!

En våg av känslor sköljde över mig. Den vanliga rädslan för att mitt hjärta levde ett eget liv, ångesten över att dö, ilskan över att det tog så lång tid innan någon trodde på mig när jag sa att jag hade så snabb puls, glädjen över att allt nu skulle vara över och att skulle kunna skotta snö igen och göra alla andra vanliga vardagliga ting som alla andra kan göra och framförallt glädjen över att jag skulle få fortsätta vara mamma till mina barn ett tag till. Mannen i gröna kirurgkläder med svart röntgenförkläde, vitgrått hår och glasögon med svarta bågar framför mig måste vara en ängel. Finns det änglar så var han en av dem. Absolut! Liksom läkaren som skickade remissen till Stockholm. Varma tårar rann ner för kinderna och letade sig in i öronen där de skvalpade runt och vägrade torka. Narkossköterskan strök mig över armen och frågade om jag ville ha lite lugnande och jag nickade men orkade inte förklara varför tårarna bara rann.

Plötsligt försvann alla sentimentala tankar och ersattes av en total skräck och panik! Någonting skrek och gnisslade högt bakom mitt högra öra. Jag vände försiktigt på huvudet för att se vad det var. Det var ingenting speciellt där och jag insåg att det höga skriket kom inifrån mitt eget huvud. Jag talade om att det skrek och sköterskan såg lite förvirrad ut. Därefter började operationslampan att snurra runt halva rummet och paniken växte och jag ville springa därifrån och tänkte att om inte hjärtat dödar mig så gör yrseln det.

Sluta! Snälla få det att sluta!

Det lugnande medlet hade rakt motsatt effekt. Ängeln undrade om jag inte tyckte om att tappa kontrollen. Jag svarade att det är det värsta jag vet.

Jag försökte återigen att fokusera på musiken i rummet och att få lampan att stanna. Det gjorde den rätt snabbt och jag försökte få en glimt av vad som hände på skärmarna ovanför mig. En stor röntgenplatta satt mestadels i vägen så jag försökte återigen bestämma om det var mulet eller om det var frostade glas i fönstren.

Hur skulle jag få plats?

En sköterska visade mig fram till britsen där jag skulle ligga. Jag stannade upp en sekund och såg mig omkring. Mitt i rummet stod den smala britsen omgiven av röntgenapparater och stora dataskärmar. Min stora skjorta satt på trekvarten och jag försökte sno den om mig. Allt kändes så abstrakt. Som en konstig dröm. Jag kände mig ju pigg och frisk och skulle kunna hoppa jämfota ut genom dörren igen om jag ville. Det här var antagligen inte värre än ett tandläkarbesök och säkert hade bilresan till Stockholm varit farligare än att lägga sig på britsen. Någonstans i taket satt högtalare där låtar från radiostationen Lugna Favoriter strömmade ut. Försiktigt nästan smög jag framåt och undrade hur jag skulle kunna få plats på britsen utan att trilla av. Jag lade mig ner och en kudde placerades under mitt huvud, ett stöd för benen placerades under mina knän och ett armstöd under varje arm sattes fast i britsen. Det var riktigt bekvämt bortsett från att det gjorde ont i mitt bäcken av att ligga på det hårda underlaget. En sköterska tvättade min ljumske med sprit, en annan tog fram ett folierat plasttäcke ur en plastpåse. Täcket var ljusblått. Nu märkte jag hur mycket jag skakade, men hur jag än försökte slappna av gick det bara inte. Plasttäcket gav en behaglig värme, men mina ben vägrade sluta skaka.