Klurigheter

Man vet inte hur dåligt man har haft det förrän man har det bra....

Killikill på magen!

Jag måste berätta om ett uteblivet infall.
Igår var jag snabbt förbi en av de stora matvaruhusen i Borlänge. I kassan satt en medelålders kvinna som jag vet har jobbat inom samma kedja sedan tidernas begynnelse. I butiken där hon jobbade tidigare var hon bland de suraste människor jag någonsin stött på. Snudd på även igår. Men jag tror att hon har varit på charmkurs. Eller så var hon bara glad över att ha fått en "ny" arbetsplats?
Hur som helst så satt hon som en säck potatis i kassan och kostade på sig ett leende som mest såg ut som ett hånleende. Dock måste jag ju ge henne en eloge för att hon i alla fall försökte. Men... Skjortan var något för trång öven den runda magen och... Knapparna glipade rätt osmickrande. Jag fick en sådan infernalisk lust att luta mig framåt och killa henne på magen som stack fram både här och där. Tur eller synd - jag vet inte vilket - men jag höll mig i alla fall.
Men OM jag hade killat henne på magen kanske hon hade sett glad ut på riktigt?!
 

Ris till Wayne's Coffee

Igår var sista gången jag gick in på Wayne's Coffee på Kupolen.
Jag har länge tyckt att servicen där är usel, att det är för rörigt vid beställning och att det tar för lång tid att stå i kö. Det sistnämnda har de nog försökt åtgärda genom att en tar beställningen vid smörgås- bakverksdisken, en andra tar betalt och en tredje värmer det beställda och den fjärde fixar kaffet. Kanske en bra tanke, men fortfarande väldigt rörigt. För att inte säga kaotiskt vid lunchtid.
För ett tag sedan var bara jag och M där. Jag tog en ostfralla, så den hade jag i handen med en gång. M däremot beställde en toast. Att få en varm macka tog 45 minuter! Flera gånger var vi och frågade efter mackan och fick svaret att "jo den är på gång". När han väl fick mackan fick vi ingen ursäkt att vi fått vänta. Efter det vill inte M gå dit. Jag och barnen har fortsatt att gå dit för att äta deras goda lasagne.
Ända till igår. Halv tolv kom vi in på Wayne's. Det vill säga lunchtid. Inne på caféet satt kanske tjugo personer. Ingen rusning alltså. Bakom disken stod en tjej som precis värmt en paj till en kund, en man (som jag tror är ägaren) som gjorde iordning räksmörgåsar i lunchlådor och en tredje man som verkade ta hand om disk och städ. Det var bara jag som stod vid disken. Tjejen som just värmt pajen försvann in i köket och kom inte tillbaka. Killen med räksmörgåsarna stod med ryggen mot mig hela tiden och diskkillen tittade på mig som om han undrade vad jag gjorde där.
Barnen satt redan vid ett bord och ropade på mig "När kommer du då mamma?" Och jag ropade tillbaka att "jag kommer snart, jag ska bara beställa först så kommer jag". Det kan knappast ha undgått personalen. Som inte ens tittade på mig. Killen med räksmörgåsarna kunde ju ha tittat upp och sagt att det skulle komma någon strax, eller avbrutit sitt för att hjälpa mig eller i alla fall uppmärksammat att jag stod där.
Efter fem minuter ensam vid disken, stirrandes in i nacken på räkmackekillen, gav jag upp och sa högt och tydligt till barnen att nu går vi någon annanstans dit man får lunch för det verkar dåligt med mat här. Inte ens då reagerade någon.
Dåligt Wayne's!