Malin

Ibland bara vet jag saker. Oftast är det dåliga saker och oftast kan jag inte helt säga vad som ska hända. Jag kan heller inte beskriva känslan helt och hållet. Men de flesta känner hur det känns i magen när man åkt hemifrån och tror att man glömt att låsa eller stänga av spisen eller ljusen fortfarande brinner på bordet. Det påminner om den känslan, men den är starkare fast mjukare och sitter längre in i kroppen. Det är precis så flummigt som det låter.

Jag brukar envist hävda att jag inte tror på skrock eller spöken eller annat övernaturligt, men det finns saker som omöjligt går att förklara. Så hur förklarar man dem annat än att det är spöken eller övernaturliga saker? Fast det finns ju inte!!!

Första gången jag kände att ”något kommer att hända” var när jag en sommar var hos min pappa och vi skulle åka bil från Skåne till Lappland. Jag visste att något ovanligt skulle hända. Det behövde inte vara en trafikolycka eller så, men något skulle ske. När vi närmade oss Kopparberg och Grängesberg mötte vi en bil med husvagn. Husvagnen hade fått sladd och åkte fram och tillbaka över hela vägen. Den missade vår motorhuv med en halvmeter innan den sladdade vidare i en lång nedförsbacke innan den tillslut välte ut i skogen.

Den tryckande känslan av att något skulle hända var som bortblåst.

Nästa gång gick jag första året på gymnasiet och vaknade upp en morgon och visste att ett par vi kände och som väntade barn, inte skulle få något barn. Fruktansvärt! Det är inte precis så att man talar om det för någon annan heller. ”Du jag tror inte att de kommer att få något barn!”

En vecka senare berättade mormor att bebisen var död vid födseln…

Samma dag som min gammelmorfar dog, visste jag det. Jag var i Ludvika och spelade skolhandboll när jag bara helt plötsligt visste att han inte längre fanns. Och så var det.

Sen har det gått lång tid innan jag ”kände” något igen. Då gällde det faktiskt samma sak. Jag bara visste att ett par föräldrar i vår föräldragrupp inte skulle få någon bebis. Det säger man inte heller till någon, men jag kom ju ihåg hur det hade varit sist jag hade exakt samma känsla.

Bebisen dog vid förlossningen… Dagen före vår egen son föddes.

Samma dag min plastfarmor dog visste jag det.

En morgon satt jag och M på Arlanda för att vi skulle flyga till Prag. Jag hade en sådan fruktansvärt dålig känsla i hela kroppen och ville nästan inte flyga. Jag var säker på att ”något” skulle hända. När vi satt där och åt frukost ringde pappa och sa att min plastmormor hade gått bort. Vilken lättnad i bröstet på det ena sättet och sorgligt på det andra sättet. 

Förra året skickade min pappa sms och undrade om han kunde ringa. Det var viktigt. Då visste jag att det rörde min farbrors sambo. Jag trodde att hon hade dött, men hon var ”bara” väldigt sjuk. Hon dog senare.

Förra året visste jag att en vän var gravid. Jag bara väntade på att hon själv skulle tala om det. Och det var ju tack och lov ingen dålig känsla att veta om en sådan sak!

Men så inför det här året 2015 har jag känt att det inte kommer att bli något bra år. Tre ord ekar i mitt huvud. Död, sjukdom och förstörelse. Att det är det man kommer att minnas från året 2015. Nu har alla tre orden redan infriats och det känns definitivt inte bra, men själen är ändå en smula lättad. Dock var inget av det riktigt vad jag hade förväntat mig. Mer än att jag visste att sjukdomen skulle röra ett huvud. Döden var återigen en bebis… Sjukdomen var mycket riktigt ett huvud, en vän har fått en hjärnblödning som inte verkar så allvarlig, men ändå en hjärnblödning. Förstörelsen bestod i ohyra.

Fortfarande känns det så där i maggropen som om det är något mer som komma skall, men jag tänker att om jag nu talar om det här så kanske det slipper hända? Lite som när man har haft en mardröm. Om man genast berättar att man har haft en mardröm (speciellt om man drömmer att någon dör eller gör sig illa) så kommer det inte att hända på riktigt.

Så nu kommer inget mer dåligt att hända det här året va?