Det finns nästan ingenstans där jag känner mig så hemma som i den lilla byn Siksjönäs utanför Vilhelmina.
På den här platsen (där bilden är tagen) har släkten bott sedan slutet av 1700-talet. Det är en varm och lite mäktig känsla att se sina barn springa runt på samma gård där min pappa och hans bröder växte upp, farfar och hans syskon, gammelfarfar och hans syskon och så vidare. Gården har alltid gått i arv från far till äldste son, med ett undantag. Min gammelfarfar var inte äldst, men den äldste brodern fick en biljett till Kanada istället.
 
Men visst är det lite underligt att jag och mina kusiner, mina barn och mina kusinbarn fullkomligt älskar att vara här. Våra fäder har flyttat här ifrån och ingen av dem skulle väl någonsin kunna tänka sig att flytta tillbaka.
Mitt specialarbete på gymnasiet handlade till och med om utveckling och avveckling av byn.
Det härliga är att avvecklingen avtog och återigen är den under utveckling. Trots att det "inte finns något att göra" i Lappland inland så spirar det av idéer, framtidstro och entreprenörskap. Kanske inte alltid helt utan motstånd, men människorna ger sig attan på att det ska gå ändå. Och ofta går det ändå.
 
Tvivlar man någon gång på livet så ska man bege sig till Lappland. Ingenting är omöjligt!
 

Just den här bilden påminner mig om min pappas bröder. Den äldre med mörkt hår och den yngre med ljust hår.
 
 
 
Frufura.se

Klockrent. Man kan ju tro att vi är mer släkt än vad vi är :) typ enäggstvillingar i sinnet :)

Svar: Vi är nog ganska mycket enäggstvillingar i sinnet vi två ;)
Malin

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress