Malin

Nästa gång fyller jag 34 och jag känner mig nyfödd. Utmattad men glad fast ändå helt tom. Ikväll har jag sovit på soffan ett par timmar medan barnen spelade musik och tittade på en film från tandläkaren.

All energi som är lagd på att hålla mig flytande (framförallt de senaste åren när det har varit som värst alltså) tog plötsligt slut.  Att ständigt gå runt och tro att man ska svimma eller dö tar på krafterna. Att ständigt skapa rutiner hitta på olika trix för att undvika att hjärtat tappar takten tar också på krafterna.

Och nu har jag egentligen ingen aning om hur man lever som alla andra.

Kan man plocka upp saker från golvet utan att hålla andan?

Kan man åka pulka utan att bekymra sig över vart alla gupp i backen är?

Kan man verkligen cykla i uppförsbackar?

Kan man halka på isfläckar utan att dö?

Kan man ta med sina barn ut i skogen för att plocka bär utan att någon riktigt vet vart man är?

Kan man simma 1km?

Kan man dyka?

Kan man åka vattenrutschkana?

Kan man springa längre än 2km?

Kan man kasta iväg en liten boll så hårt och långt man kan?

Kan man hoppa jämfota så högt man kan?

Kan man vispa ihop en bearnaisesås utan att ta pauser?

Kan man lyfta upp packning på bagagehyllorna på tågen?

Kan man äta frukost utan att få hjärtklappning?

Kan man bli arg på folk och konfrontera dem med varför man är arg?

Listan kan fortsätta en bit till, men antagligen kan man det. Jag ska bara vänja mig vid det också.

Så. Hej! Jag heter Malin och är snart 34 och är helt nyfödd! Jag känner mig lite vilse, osäker på att lämna den trygga otryggheten bakom mig och är samtidigt väldigt nyfiken på hur det är att vara vanlig!

Igår såg jag ett program om de 4 ökenultramaratons som går i världen. Det så såklart sjukt jobbigt ut, men också så himla roligt. En dog… Men alla andra klarade sig och såg dessutom fortfarande pigga ut efter sista loppet på Antarktis. Jag inser att jag nog först måste lära mig att springa 3 kilometer i ett svep först.