Malin

Under den gångna helgen var jag i Stockholm. Något jag har vetat om, men faktiskt inte förstått vidden av är antalet hitkomna Romer som söker lyckan på gator och torg. Man hör om folk som säger att de är här i mängder och tigger, att det är ligor som gör upp om pengar och att de åker i fina bilar och har dyra mobiltelefoner som de snabbt stoppar undan när de inser att folk ser dem. Kort och gott finns det många som anser att det enbart är skurkar som kommer hit och tigger på våra gator.

 

För ett par år sedan läste jag en väldigt fin artikelserie i Dagens Nyheter. Den handlade just om hur Romerna hade det hemma i sina byar i Rumänien, hur mycket det kostade med en bussbiljett till Sverige och att det ändå lönade sig att åka hit och tigga. Trots den dyra bussbiljetten. Romerna i artiklarna var så tacksamma mot det svenska folket som var så generösa och gav dem pengar när de satt på gatorna. Pengar som de sedan investerat i att dra in en elledning till byn. En handikappad flicka hade fått en nödvändig operation och också hjälpmedel.

Det var en vackert skriven serie som speglade tacksamma människor som visade att de använt pengarna till riktiga saker.

 

Om jag vore en Rom, bosatt i Rumänien, där jag vore ställd utanför alla lagliga rättigheter - och skyldigheter - och flera i byn kom tillbaka och sa att det gick att tjäna pangar i Sverige så skulle jag så klart också åka. Direkt!

 

Andra artiklar har speglat den mindre vackra baksidan av att komma hit och tigga pengar. Det är svårt med tillfälligt boende och folk bor i tältläger och husvagnar i städernas utkanter. Det kommer också artiklar om att någon hemma i byn helt plötsligt kommer på den lukrativa idén att ta provision från de som kommer hem. Pengarna används helt plötsligt inte längre till att dra in el, eller ge någon en nödvändig operation.

Ytterligare fler artiklar talar om förtvivlade människor som sitter på gatorna som helt plötsligt fått höra av någon okänd att de måste betala hyra för sin trottoarplats. Påhittat så klart, men i gatuvärlden alldeles på riktigt eftersom alla vill ha en del av kakan.

 

Så vad var det då jag såg egentligen i Stockholm? Jo, på  dagtid såg jag tiggande Romer utanför varenda butik, i varje gathörn och utanför varje hotell. På natten såg jag dem också. De bor inte i tältläger utanför städerna. De har bäddat åt sig så gott det går, så nära husväggarna de kommer, liggandes på sina packade väskor som madrasser. Tätt, tätt, tätt ligger de under lager av filtar för att inte frysa.... De ligger inte under broar och andra undanskymda ställen. De ställena är redan upptagna av de svenska hemlösa människorna. Romerna på gatan är likväl lämnade åt den öppna gatan. Helt utan skydd mot våld och rån.

 

På vägen hem från Stockholm stannade vi på Ikea i Barkarby. Innan vi lämnade bygganden passade jag på att gå på toaletten. Av fyra toaletter var två upptagna, en var fylld med toapapper och den fjärde var ledig. De två som var upptagna var upptagna under tiden jag köade till den lediga toaletten och de var lika upptagna när jag kom ut från mitt bås. Vid det ena tvättstället stod en äldre kvinna och tvättade ett par klädesplagg. Tvålen utgjorde tvättmedlet. Hon tittade upp mot kön och jag såg in i hennes mjuka varma ögon. Hon svepte ut med armen och försökte fråga om det var upptaget på den andra två toaletterna. Så klart att hon visste att det var upptaget där, men vad skulle hon göra? Kön började bli pinsamt lång och alla visste vi varför det var upptaget på de andra två toaletterna. Hon såg så snäll ut den där kvinnan....

Nej jag ger inga tiggare några pengar. Någonsin. Jag vill inte att mina pengar ska gå till någon som tar ockerhyror för att någon annan ska få sitta på en allmän trottoar, jag vill inte att mina pengar ska lura ännu fler att komma hit och öppet få sova på våra gator utan minsta tak över huvudet.

Jag gav en kvinna en smörgås och jag tror att smörgåsen var mer värd än några kronor i hennes kopp.

 

Historierna om de här människorna hade från början vackra inslag, där pengarna gick till att hjälpa de som behövde hemma i deras trasiga byar. Byar som inte existerar för de Rumänska myndigheterna. De hade oftast någonstans att ta vägen när de kom hit för att någon kände någon som hade ett tält eller kanske en husvagn.

 

De här historierna är inte vackra längre. De är inte vackra någonstans. Man får bara ont i hjärtat.