Malin

Plötsligt började hjärtat att rusa i sina 300 slag i minuten och slog däremellan orytmiskt. Hur kunde jag inte ha märkt att han redan hade stoppat in katetern i ljumsken? Och hur kunde han helt obemärkt ha tagit sig in i hjärtat? Jag försökte koncentrera mig på julsångerna som strömmade ut ur högtalarna, jag försökte titta ut genom de frostade glasen för att se himlen. Eller var det himlen som var grå så att det såg ut som att rutorna var frostade? Hjärtat fortsatte att rusa och hoppa. Mina ben hoppade i takt med hjärtat. Tänk om jag kunde slappna av!

En våg av känslor sköljde över mig. Den vanliga rädslan för att mitt hjärta levde ett eget liv, ångesten över att dö, ilskan över att det tog så lång tid innan någon trodde på mig när jag sa att jag hade så snabb puls, glädjen över att allt nu skulle vara över och att skulle kunna skotta snö igen och göra alla andra vanliga vardagliga ting som alla andra kan göra och framförallt glädjen över att jag skulle få fortsätta vara mamma till mina barn ett tag till. Mannen i gröna kirurgkläder med svart röntgenförkläde, vitgrått hår och glasögon med svarta bågar framför mig måste vara en ängel. Finns det änglar så var han en av dem. Absolut! Liksom läkaren som skickade remissen till Stockholm. Varma tårar rann ner för kinderna och letade sig in i öronen där de skvalpade runt och vägrade torka. Narkossköterskan strök mig över armen och frågade om jag ville ha lite lugnande och jag nickade men orkade inte förklara varför tårarna bara rann.

Plötsligt försvann alla sentimentala tankar och ersattes av en total skräck och panik! Någonting skrek och gnisslade högt bakom mitt högra öra. Jag vände försiktigt på huvudet för att se vad det var. Det var ingenting speciellt där och jag insåg att det höga skriket kom inifrån mitt eget huvud. Jag talade om att det skrek och sköterskan såg lite förvirrad ut. Därefter började operationslampan att snurra runt halva rummet och paniken växte och jag ville springa därifrån och tänkte att om inte hjärtat dödar mig så gör yrseln det.

Sluta! Snälla få det att sluta!

Det lugnande medlet hade rakt motsatt effekt. Ängeln undrade om jag inte tyckte om att tappa kontrollen. Jag svarade att det är det värsta jag vet.

Jag försökte återigen att fokusera på musiken i rummet och att få lampan att stanna. Det gjorde den rätt snabbt och jag försökte få en glimt av vad som hände på skärmarna ovanför mig. En stor röntgenplatta satt mestadels i vägen så jag försökte återigen bestämma om det var mulet eller om det var frostade glas i fönstren.