Malin

Här om dagen fördes en lugn och snäll diskussion kring budgeten på en tråd på Facebook. Mannen som skrev först vet jag har röstat borgerligt. Jag och några till hade uppenbarligen röstat på sittande regering. Det intressanta var ändå att alla var mer eller mindre eniga i frågorna och var ödmjuka inför varandras resonemang. Mannen i tråden skrev bland annat så här:

Det där med solidaritet är också ett tillskruvat argument, precis som det jag skrev ovan, som man kan ta till om inget annat biter. För det måste väl ändå vara så att om man inte röstar på vänstern så tänker man bara på sig själv och inte kollektivet!

Var på jag svarade så här:

Tänk om jag röstade på V då ;) ? Haha! I så fall har ju rätt att mässa om den där ouppnåeliga solidariteten. Det här väckte sjukt många tankar om och för och emot och varför och hurdå och dubbelmoraler. Måste skriva något längre om det vid tillfälle och förklara hur jag menar

Så jag tänkte att det var dags för förklaringen.

I mitt fall är det så att jag inte bara ser fördelar hos det parti jag röstat på. Jag ser också ganska många nackdelar. På samma sätt kan jag se många fördelar hos allianspartierna, men också där många nackdelar. Som jag skrev i ett tidigare inlägg under hösten så handlar det ibland om att välja mellan de minst dåliga alternativen men också att veta vilken typ av samhälle man vill leva i.

Det som alliansen har lyckats med är främst att visa en samlad och strukturerad enighet. En tydlig linje. Jag kan inte påstå att nuvarande regering har uppvisat någon vidare struktur gentemot sina allierade. Jag syftar på att S har varit en smula luddiga med V och Mp. Så som jag är uppvuxen så är V idag det S var på 80-talet. S har blivit mer som ett folkparti. Jag tror att det finns en del människor inom S som vill ha med V för att vänsterfalangen inom S ska få sin ”balans”. S centralt är inte speciellt vänstervridna varvid man inte alls vill ha med V att göra. Det är en sida de vill skaka av sig. Istället vill man hålla Mp om ryggen. Mp som tidigare varit ett parti som vänt kappan efter vinden. Ett mittenparti så som sig bör alltså. Det passar S som känner att de vill flirta lite med högern. Och folk som var lite förvirrade förut är nu än mer förvirrade.

Men om jag röstat på sittande regering då. Skatterna ska höjas – vill jag inte ha mer pengar i plånboken? Vill jag inte ha valfrihet i vård och skola? Tycker jag inte att det ska vara lättare att anställa ungdomar? Bryr jag mig inte om landsbydgsfrågorna? Hur kan jag alliera mig med radikala vänsterpartister som inte är bättre än SD-are som går ut på gator och torg och slåss? Eller miljöpartister för den delen som ”inte har någon verklighetsuppfattning”?

Jo, ja och nej och jag vet inte…. Och det här med dubbelmoralen som sätter moraliska griller i huvudet på mig.

Jag lever efter principen att alla människor är likadana. Mer eller mindre smarta, mer eller mindre driftiga, men när vi är nakna och hungriga ser vi alla likadana ut. Självklart tycker jag att man ska få tjäna pengar. Men jag tycker också att om man har det lite bättre så kan man dela med sig till de som har det lite sämre i det land där man bor. Det är samma princip som att man skaffar sig ett fadderbarn eller att man skänker pengar till Röda Korset eller liknande. Vi har pengar, alltså kan vi dela med oss. Av olika anledningar blir folk sjuka och eller hamnar i ofrivillig arbetslöshet. Väldigt ofta är det folk med dålig utbildning som hamnar där nere på botten. De kanske aldrig har haft möjlighet till utbildning. Men bara för att de är okunniga behöver de inte vara mindre smarta. Nyligen lades folkhögskolan Brunnsvik i Ludvika ner. Det var arbetarrörelsen som startade skolan och som utbildade folk. Jag har släktingar som gått där och läst statskunskap och annat och på så vis kunnat skaffa sig nya och bättre jobb. Tanken var att alla oavsett samhällsklass skulle ges samma eller liknande förutsättningar i arbetslivet som alla andra från andra samhällsklasser. Apropå att vi alla är lika.

En svår fråga är då hur man väljer skola till sina barn. För oss är valet enkelt. Det finns i princip bara en skola. På andra ställen är det enklare att välja bland andra skolor i kommunen. Kommunala som fria. Och i områden som är invandrartäta läggs så klart en stor del av energin åt att få in eleverna i samhället och också lära dem språket så att de klarar alla andra ämnen. De ”svenska” barnen får således en annan typ av skolgång i den invandrartäta skolan mot än vad de skulle få i en annan skola i en annan del av staden. Eller som en mamma i Stockholm resonernade ”jag har ställt min son i kö till en innerstadsskola för att den sägs vara bäst, han har stått i kö sedan han var nyfödd”. Jag frågade hur hon kunde veta att den verkligen var bäst eftersom de bodde på Lidingö. Det visste hon inte, men hon hade hört och så bytte hon snabbt ämne. Vad signalerar det till barnet? Att han är så himla bra. Oavsett vad han gör för misstag så kommer han att ändå att vara bättre än alla andra eftersom han går på den fina skolan. Att alla andra barn och människor är inte lika bra. Men hans mamma kommer så klart att tala om att det inte är skillnad på folk och folk… Eller? Så om jag bodde inne i Borlänge skulle jag ha allvarliga problem med mig själv om jag satte barnen i en skola på andra sidan staden för att den vore lite bättre och så dessutom säga till barnen att ”ni kan inte gå i samma klass som era kompisar på gatan eftersom skolan här är så dålig och ni inte kommer att lära er något där”. Men det är ju klart att jag vill att barnen ska gå i en skola där de lär sig relevanta saker och där miljön är lugn och sansad. Samtidigt vill jag ju ärligt kunna se mina barn i ögonen och tala om att vi alla är lika.

Ett annat moraliskt dilemma är det här med privatiseringar inom vården och enskilda personer som tjänar pengar på människors olycka. Det måste så klart gå att reglera vinsterna med lagar och förordningar, men det verkar inte intressera alliansen. Det verkar knappt intressera S heller för den delen. Min grundprincip är att alla ska ha rätt till samma vård, mottagande förståelse och specialistvård – genom sitt landsting. Man ska inte kunna betala sig förbi någon kö någonstans eller betala för specialister på egen hand. Och vet ni vad jag har gjort? Jag har betalat för specialister och mer eller mindre har jag också betalat mig förbi köer för att få hjälp och vård. Nu kan det ju tolkas som att jag är otacksam över de privata försäkringar som jag har via mitt jobb. Tvärt om! Jag är så himla lycklig att jag hade möjligheten! Annars hade jag förmodligen inte fått hjälp än i dag. Men det stör mig. För vad gör mig till en bättre människa bara för att jag kan betala för att få hjälp? Varför skulle jag vara i ett större behov av vård och hjälp bara för att pengarna finns? Jag är ju i grund och botten samma människa som växte upp i ett miljonprogramområde i Borlänge där min mamma sa att jag bara fick ta en frukt eftersom vi inte hade råd med mer och där polisen var hos grannarna flera gånger i veckan för att det var alkohol- och drogmissbruksbråk och där det hos andra grannar förekom misshandel, eller kompisen lite längre bort som blev slagen av sin alkispappa eller den lilla söta tjejen i ett annat hus där föräldrarna hade drogproblem och hon alltid var lortig och luktade bajs… VAD gör mig till en bättre människa idag för att pengar till privat vård finns nu och inte då?

I min lilla utopiska värld så vill jag att alla ska hjälpas åt lite mer här där vi bor. Jag kan gott avvara lite mer pengar till skatt varje månad för att göra både skola och sjukvård bättre. Så att alla får tillgång till de här fantastiskt duktiga kardiologerna till exempel. Eller så att alla får tillgång till den vård man hör om ska finnas på Sophiahemmet i Stockholm. De här inrättningarna tar patienter från landstingen också där vårdgarantin kommer in. Sen kan man som sagt betala. För att människor med pengar är lite bättre?

Jag skulle kunna hålla på länge, men det jag kom fram till hör om dagen är att jag respekterar och accepterar alla människors olika infallsvinklar på hur just de vill att deras samhälle ska se ut. Så länge de är ödmjuka inför andra människor. Jag kan inte tycka att sverigedemokraterna är speciellt ödmjuka i sin framtoning precis. Men jag vill också säga att det saknas en hel del ödmjukhet hos de vanliga partierna också. Det finns ganska många moderater som skiter i alla andra bara de får ha alla sina pengar för sig själva. Det finns också ganska många S och V som har en sorts missklädsam avundsjuka gentemot folk med mer pengar än vad de själva har och som skyller allt dåligt på alla andra utom sig själva.

Vad säger man? Inför Gud är vi alla lika… Säger ateisten, men ligger så mycket i det. Så inför julen uppmanar jag till en större dos av ödmjukhet. Som jag faktiskt tror att vi alla behöver jobba lite på. ;)