Malin

I veckan som gått gick Kristian Gidlund bort. Med anledning av det fick jag för mig att jag och barnen skulle åka till Norra Griftegården och besöka min plastfarmors grav och tänka på alla gått bort i cancer.

Det var en vacker höstdag. En nästan kusligt tyst dag. Klockan 14 började kyrkklockorna slå. De slog alldeles för högt och alldeles för länge. Inne i kyrkan hölls begravning. Vi strosade gången upp, förbi minneslunden, förbi de två lärkträden och fram till graven. Jag sneglade bort mot Kristians område och det var tyst. Inga hundar, inga barn. Inget liv. Och där stod vi bland gravarna. Vi lade ner ett litet hjärta i betong och jag ryckte nästan till när det kom två livs levande tanter gående i gången mittemot.

Äldsta sonen undrade varför hon dött. Jag förklarade att hon hade fått en sjukdom som heter cancer, men att inte alla dör som får cancer. Vi gick vidare längs gången och kom till min svågers föräldrars grav. Sonen frågade även där varför de hade dött. Hans mamma dog av cancer svarade jag. Men alla dör inte.

Kyrkklockorna slog en gång till. Även denna gång alldeles för högt och alldeles för länge.

Jag sneglade åter igen bort mot Kristians bostadsområde och tänkte på hans föräldrar. På mina barn.

Sen skulle vi till ICA vid Forum och jag skulle föreställa glad.

 

Jag har faktiskt ingen aning om vem han var egentligen. Privat alltså. Ändå tror jag liksom många andra kände att vi kände honom ändå. Det känns som att han enade Borlängeborna på något underligt vis. Kanske för att han skrev så öppenhjärtligt i sin blogg, men också för att han var från Borlänge. För att han var från Kvarnsveden.

 

Vi är många som sena nätter har cyklat från stan, över Sportfältet, känt mjölksyran komma smygande i låren i det svaga motlutet, men som ändå har trampat så fort vi orkat förbi kyrkomuren och även tagit den sista lilla knölen i en väldig fart bara för att komma bort från den mörka kyrkogården och sedan rullat in på Ringargatan och där låtit cykeln rulla så länge rörelseenergin har funnits kvar.

Vi har kanske spenderat lite tid på fritidsgården Knuten där punkaren Fredda var fritidsledare.

Vi har åkt med bussarna 601 och 605 och vetat vilka som klivit av och på vid vilka hållplatser.

Vi har handlat på Konsum och ICA på Forum.

Vi överlevde krogbesöken på Dublins, trots "Familjens" närvaro.

Vi var med när Flamingo öppnade.

Vi var där när Peace & Love kom som en festival som satt ihop med Borlängefesten.

Vi var de som fick åka längst med nattbussarna hem från Stationsgatan.

Vi har gått i skolan med Miss Li, killarna i Mando Diao och Sugarplum Fairy.

Vi har någon sorts relation till pappersbruket.

 

Idag är Kristian borta.

De flesta av oss bor på andra ställen.

Vägen längs muren är nyasfalterad och har fått en gång- och cykelbana.

Åkern intill håller på att förvandlas till bostadsområde.

Fredda tatuerar.

Bussarna har bytt nummer och rutter.

Konsum finns inte kvar.

Sunkiga Dublins har blivit Tapasbar.

Borlängefesten och Peace & Love är borta.

IKEA ska strax öppna.

 

Men vi minns. Och så länge vi minns är det inte borta.

Och de döda är inte döda så länge någon minns dem. Det är bara inte här just nu.

Kanske Kristian är i New York och min plastfarmor är hemma i Dalsland?

Och vi lever i en tid före mobiltelefoner och mail.....