Malin

Full av förväntan klev jag in på försäljningskontoret. Kontorslokalen bestod av ett enda stort rum, möblerat med nya bokhyllor i björk och svarta skinnfåtöljer. Det syntes tydligt att det kom från Ikeas sortiment, men det var smakfullt och snyggt.

Mannen som redan satt där inne log ett inställsamt leende, passade på att lukta lite på sin mustasch och bad mig sitta ner i en av de svarta snurrfåtöljerna framför hans skrivbord. Som brukligt när man kommer till ett nytt företag började mannen med en introduktion av företaget. I det här fallet han själv eftersom han var egen företagare.

-          Jo du vet, jag har hållit på med det här i sjutton år nu. Jag började som konstruktör åt en firma, men jag kan ju inte sitta still inomhus så efter sju år började jag jobba i skogen istället och folk trodde att jag hade blivit lite knäpp. De undrade hur jag kunde lämna ett så fint jobb på ett fint kontor för att jobba i skogen.

-          Nej, det är klart att man såg lite annorlunda på saker och ting då, svarade jag. Det var väl ett privilegium att få sitta på ett kontor.

-          Hm, svarade mannen och fortsatte, sen var jag grönsaksodlare ett tag och vilket slit det var. Där jobbade man dygnet runt utan att tjäna en enda krona. Kål odlade jag mycket. Blomkål och broccoli och tiotusen huvuden isbergssallad.

-          Oj då, ja det låter som att det var fullt upp att göra där! Jag håller mig nog till mina tomater längs husväggen, sa jag med ett skratt.

-          Hm, sen flyttade jag från tanten och nu bor jag här med min nya fru.

Han log ett inställsamt leende igen och passade på att lukta lite sin mustasch. Jag undrade vad han själv tyckte att den luktade. Ostsmörgåsen från frukosten kanske? Han såg inte ut att vara typen som tyckte om salami på mackan. Lite kaffe? Utan att jag hade hunnit svara fortsatte han med ett ännu större flin.

-          Nu är jag gift med en kvinna från Ryssland och vi har tre barn ihop. Den minsta är fem år. Så jag brukar säga att jag är inne på mitt andra liv nu. Jag har ju två stora pojkar också.

Jag satt och funderade på gammal han kunde vara. Han såg inte precis purung ut utan såg ut att vara runt sextio år. Skulle han ha blivit pappa då när han var runt femtiofem. Den ryska kvinnan kunde ju knappast vara i samma ålder.

-          Ja, hur gammal tror du att jag är? Undrade han som om han hade läst mina tankar.

-          Oj, jag vet inte. Svarade jag. Det är så svårt att gissa ålder på folk. Du får nog tala om det för mig.

-          Jag fyllde sextio i januari och frugan är trettiosju.

Jaha, det förklarade ju saken. Fast jag kunde inte förstå vad hon kunde se i den här mannen som verkade ganska egocentriskt och inte ens såg speciellt bra ut. Vid det här laget hade jag suttit på kontoret i en timme och hittills var det bara mannen mitt emot mig som hade pratat om sig själv.

-          Jag håller på att bygga en liten sommarstuga i Ryssland också, sa han stolt. Där kan ungarna och frun vara sen så kan jag vara här hemma och ha det lugnt och skönt på somrarna.

-          Ja, det kanske kan vara avkopplande. Vi har en stuga i Lappland dit jag åker en gång om året. Ingen el och inget vatten. Det är väldigt avkopplande.

-          Det är hopplöst att hitta produkter i Ryssland som fungerar att bygga med. Min svåger säger likadant även fast han själv är ryss. Alla eldetaljer kommer jag att ta dit från Sverige. Jag funderar på att frakta över ordentlig gips också.

Han reste sig ur sin fåtölj och undrade om jag ville följa med en bit och titta på ett bygge som han själv hade varit med och gjort. Vid det här laget hade han pratat om sig själv i nästan två timmar och jag var beredd på att börja bege mig hemåt igen, men man säger inte nej på en viktig arbetsintervju så det var klart att jag sa ja.

Vi gick ut i sommarvärmen och hoppade in i hans silvergrå Mercedes. Det var svart skinnklädsel i bilen. Jag tycker inte om skinnklädsel. På sommaren klibbar benen fast mot klädseln om man har shorts eller kjol på sig och på vintern kan skinn kännas riktigt kallt att sätta sig på. Dessutom tycker jag det är alldeles för halt på de där sätena. Förutom alla dessa negativa faktorer kring skinnklädsel var den här bilen otroligt lortig invändigt. Panelen var full av damm och det låg långa hårstrån överallt. En lätt känsla av obehag spred sig inom mig. Det är en sak att sitta i sin egen lortiga bil, men där är man bekant med skräpet och lorten. Man vet vart det kommer ifrån och vems hårstrån det är. Men inte i okända människors bilar. Det är som att komma hem till någon där man ser att golvet är otroligt lortigt och man helst vill behålla skorna på, men av artighet ändå tar av sig dem och sedan nästan går på tå genom huset. Nu satt jag i en lortig bil iklädd kjol och önskade att jag hade tagit på mig långbyxor. En doft av svett spred sig i bilen. Som tur var fungerade inte klimatanläggningen i bilen så jag fick en anledning att veva ned sidorutan för att få lite sval och frisk luft.

Efter tio minuter kom vi fram till bygget. Det var ett litet grått hus som fortfarande inte var färdigt. Vi klev ur och gick fram till huset. Mannen tog fram en nyckel ur fickan och låste upp ytterdörren. Väl inne i huset saknades det mesta. Det enda av innerväggarna som hade kommit plats var reglarna. Mannen ställde sig mitt i huset och började prata om att han hade varit med och gjutit plattan och hur han hade gått tillväga. Jag kom på mig själv att bara lyssna med ett halvt öra. Mannen hade en imponerande kroppshållning. Visst ska man stå rak i ryggen, men den här mannen stod snarare lutad bakåt än framåt vilket gjorde att fick en fantastisk svank. Händerna hade han djupt nedstoppade i bakfickorna på sina allt för stora jeans och under tiden han fortsatte att berätta om husbygget passade han på att då och då lukta på sin mustasch. Rätt som det var tystnade han, tittade på mig och gav mig det där inställsamma leendet igen. Snabbt och nästan omärkbart gjorde han en snabb tåhäv och sa:

-          Visst är det ett fint hus?

-          Jo, visst är det väl det. Det blir nog bra när det är klart, svarade jag men kände att det inte var ett hus som jag själv skulle vilja bo i. Fast vem kunde veta? Det kanske skulle bli ett riktigt snyggt hus när det väl stod klart.

Efter ytterligare en timme i huset, åkte vi äntligen där ifrån.

En händelse från mitt gamla liv...