Ett nytt liv - på fler än ett sätt!

Sitter och läser en artikel på aftonbladet om namnval till de små teningarna. Att det är mamman i störst utsträckning som bestämmer namn på bebisen och hur man namnger barn efter vilken typ av utbildning man har. Akademiker tenderar oftare att ge sina barn internationellt gångbara namn eftersom man aldrig vet var de kommer att bosätta sig eller vilken typ av job de kommer att ha. Familjer med arbetarbakgrund tenderar istället att ge sina barn udda och nyskapande namn.

Beträffande vår familj är jag akademiker och M har ett hyfsat bra jobb med många internationella resor.
Hur tänkte vi?
För det första kan jag ju erkänna att jag nog var den som mest bestämde namnet på den lille, men M var med på noterna. Han hade förövrigt en massa förslag som också var intressanta och det höll på att bli ett av hans valda namn, men när bebisen kom ut så var det ju ingen sån. Det var en liten L. Båda hans förnamn är egentligen väldigt internationella varav hans andranamn nog egentligen är engelsk variant. Det var inte meningen att det skulle bli så. Båda två tycker att det är ganska fåningt att tänka i de banorna. "Vänta nu... Om vår son heter Hjalmar kommer det inte att funka om han blir VD på Volvo och ska resa välden över, men om han får heta Eric eller kanske Harry så är det bättre. Då kan alla uttala det." Både jag och M har väldigt svenska namn och det verkar ju ha funkat bra ändå. Jag tycker att man ska vara lite stolt över sitt ursprung och gärna ta upp det i namnet. Svenska namn på svenska namn, Geir på norska barn och Sinead på irländska barn och så vidare. Att vår som ändå fick internationellt gångbara namn kan bara förklaras med att vi gillade namnen. Andranamnet kommer dessutom från min farfar som var väldigt svensk, den engelska touchen till trots.