Ett nytt liv - på fler än ett sätt!

Jag lever... Men jag är trött.

I helgen som var for jag och M upp till sommarstugan i Vilhelmina. Vädret var mestadels bra och vi bara latade oss. Som att man blev piggare av det? Nu har jag kommit in i någon form av trötthetsperiod som vägrar gå över. Fast det kan till stor del bero på att jag får lite för lite sömn också. Även om jag försöker gå och lägga mig runt halv tio på kvällarna så blir klockan ändå halv elva, elva innan man släcker lampan och somnar. Sedan ringer klockan tjugo över fem igen och då är det bara att masa sig upp. Jag sover heller inte så djupt på nätterna som jag brukar göra. Jag vaknar mer eller mindre varje gång jag vänder på mig för att det gör ont i ryggen och/eller i fogarna och så är jag rätt kissnödig när jag vaknar på riktigt på morgonen. Inatt har jag dessutom legat vaken i nästan en timme bara för att jag råkade vakna och vara pigg. Dumt!  

Det ska bli väldigt skönt med helg igen. Synd bara att vädret ska bli sämre än vad det har varit nu i veckan.

Jag och många med mig upplever det som att det är stressigt att skaffa barn. Fast stressigt kanske är fel ord. Jag menar egentligen att det känns som att allt måste vara så perfekt. Gör inte si, gör inte så, så här nattar du bäst ditt barn och så här får du ditt barn att äta grönsaker och varför skriker vår 2-åring. Det är barnpsykologer och nannysar och läkare och allmänna förståsigpåare som skriver artiklar och gör TV-program. Och visst suger man i sig allt som sägs och skrivs. Men inte utan att bli negativ också. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Tips och råd om barnskötsel och barnuppfostran har funnits i tid och evighet så det är inget nytt, men är det först nu det har blivit för mycket? Enligt mig själv tycker jag att min mamma har lyckats uppfostra mig rätt bra och hon känns inte som en sådan person som skulle kasta sig över en bok om "så uppfostrar du ditt barn". Jag tror att M och jag har ungefär samma typ av uppfostran (frihet under ansvar, allt inte är gratis, ett nej är ett nej och att man inte alltid får som man vill) och jag vill nog att våra barn följer i vår anda.

Så varför tycker jag då att det känns lite stressande (fast ändå inte) och präktigt? Så mycket kan det väl ändå inte finnas angående ovanstående att man känner sig översköljd? Nej det gör det faktiskt inte. Inte om man själv inte letar förstås och det väl klart att man gör det.

Jag vill ju veta allt - som jag egentligen redan vet mycket av - och lite till. Men helt fel kan det väl ändå inte vara att få tips om hur man bäst får sina barn att äta grönsaker eller varför 2-åringen skriker (därför att 99% av alla 2-åringar skriker).

Uppenbarligen finns det i alla fall de som är betydligt mer stressade än mig. På familjeliv.se fick jag för ett par veckor sedan frågan om vi hade hunnit handla några saker än. Vaddå hunnit? Det är ju flera månader kvar. Nu råkar det vara så att det allra mesta redan finns, det är bara det att vi inte har fått hem det. Det mesta är saker från min styvbror och så finns det ett fåtal saker hon M's syster. Men om det hade varit så att vi själva skulle införskaffa diverse prylar så hade vi planerat in en resa till IKEA till lördagen den 26 april. Nu vet jag inte om det är nödvändigt att åka dit, men det kan man ju göra för skojs skull om inte annat.

Jag undrar vem som kommer att bli präktigast i slutändan...?

                                                        8                                             11

Det här nya testet visar fortfarande på en flicka, men jag är inte så säker jag... Jag har trott att det har varit en liten tös, men nu känns det mer som en kille. Kanske beror det mest på magens form och att jag har en rand på magen, men jag vet inte. Randen är inte så lång än och den är heller inte så tydlig och den kom inte speciellt tidigt i graviditeten heller.
Hjärtfrekvensen var på ultraljudet ca. 150 slag/minut. På första kollen hos barnmorskan låg det på 153 slag/minut och idag var det 145 slag/minut.
Ringen cirklar fortfarande över magen.
Vissa dagar känner jag mig mest glåmig och trist och håret hänger och är livlöst. Det spelar ingen roll vad jag gör så är det en dålig utseendedag. Andra dagar känner jag mig strålande vacker och till och med snygg (inte så ofta i vanliga fall precis...), så om det är en tjej som "tar min sjönhet" vet jag inte.
Halsbrännan har ju gått över nu, men visst händer det att jag känner av det ibland.
Jag tror inte att knodden hickar så mycket. Ibland rycker det väldigt, men jag vet inte om det är sparkar eller hicka.
Sparkar gör den rätt livligt.
Händerna på ultraljudet var överallt utom i bild så barnmorskan blev orolig att inte Liten hade alla fingrar på plats.
Inte en enda urinvägsinfektion så här långt.
Liten ligger ganska långt ner i magen, men har inga problem att kittla mig på revbenen emellanåt.
Tandköttet blödde lite mer tidigare än nu, men lite, lite näsblod är vanligare.
Utputande navel har jag inte än, men vad är tidigt och vad är sent i graviditeten?
Jag gillar lite syrliga saker. Kanske inte citron direkt, men friska vindruvor, krispiga och saftiga äpplen...
Lilla Liten sparkar mycket på vänster sida, men killar på mina högra revben.
Håret på benen växer fortfarande långsammare än vanligt.
Även om jag är sugen på Dextrosol (sugen och sugen, men det är väldigt gott) så är det inte det där söta jag vill åt, utan det där sötsura.
Nu är jag väldigt duktig på att smörja in mig så det kanske är därför jag är så mjuk, men mina ben är supermjuka!
Mitt hår är alltid tunt och matt, så varför skulle det vara bättre nu?
Jag sover mest på rygg och när jag ligger på sidan så varierar det mellan höger och vänster sida. Kanske lite oftare på vänster sida om jag tänker efter.

Spännande, spännande! Jag får väl göra ett par uppföljningar till under resans gång. Det är ju ändå tre månader kvar.

P.S. Av någon anledning syns inte den feta texten eftersom allt är i fet stil. Jag gjorde svaren kursiverade istället.