Ett nytt liv - på fler än ett sätt!

Jag sa ju att det inte skulle bli någon bebis idag! Vilken dag som helst, men inte den 28 juni.
Det lustiga är att det är två par till här i Gagnef som väntar barn just idag. Undrar hur det går för dem? Sedan har jag ett par bekanta i Sundsvall som också väntar barn idag. Jag är så klart supernyfiken på hur det går för dem med.
Man kan ju undra vad det var för speciellt med helgen den 6-7 oktober i höstas. Var det ovanligt kallt och grått eller...? Vi hade i alla fall haft min familj här på middag och bjudit på hjortstek och rökt renstek så det var kanske det vilda i oss som blommade upp efter den måltiden. Haha! Vad vet man? Ren sägs ju vara bra... I alla fall malt renhorn sägs ju vara bra att lägga på tungan om man vill få till det.

Hur ska nedräkningen fortsätta nu då? Jag får gå in på minus.

... dag kvar nu. Eller egentligen är det faktiskt bara 40 minuter kvar till den 28 juni. Beräknat förlossningsdatum. Än hinner ju mycket hända, men jag käner mig alldeles för pigg och det är alldeles för kallt ute än. Jag vet (eller i alla fall känner på mig) att vi kommer att vara på BB när det är en av sommarens varmaste dagar och som det ser ut just nu så lär det ju dröja ett par dagar till. 

Ville bara lämna rapport för de nyfikna!  

Ville bara stilla er nyfikenhet med att tala om att jag är hemma än.

Jag vet inte vart jag får all energi från just nu. Idag var jag först till barnmorskan, sedan dammade jag hela huset (och torkade alla golvlister och alla köksluckor), tvättade två maskiner lakan och gardiner, gjorde ren vår kruka med vatten, stenar och växter på altanen och sedan tog jag och M en promenad bort till Campingen (ca.3km fram och tillbaka) för att köpa glass, men det var stängt. Nu är jag i och för sig rätt trött, men jag har kännt mig så kreativ idag. Hoppas det håller i sig till imorgon för då ska jag sy en duk till vår köpmansdisk tänkte jag.

Rapport från barnmorskan: Lilla Liten har vuxit lite till precis som han/hon ska, hjärtljuden var ca.150 slag/minut, jag varken vägde mig eller tog något blodvärde, men blodtrycket var bra (110/65). Vi fick en ny tid nästa torsdag den 3/7 och eftersom jag säger att knodden kommer den 4/7 så är det ju ingen omöjlighet att vi hinner dit igen. Samtidigt har jag nu fått en känsla av att det blir tidigare än den 4/7, men det blir heller inte den 28/6 som är satt datum. Klurigt, men jag tror att det är en liten kille oavsett om ringen fortfarande snurrar och inte pendlar ovanför magen och att hjärtljuden är "tjejjiga". Spännande, spännande!

Tre dagar kvar, eller hur länge till Lilla Liten nu kan tänkas trivas i min stinna mage. Det är i alla fall bäddat och klart till den lilla knodden i den gamla vaggan som jag inte riktigt vet exakt hur många som kan ha sovit i, men ett snabbt överslag säger att det måste vara någonstans mellan 15 och 20 barn som har sovit i vaggan. Jag är den som sist sov i den, innan mig min far och hans två bröder, innan dem min farfar och hans fem syskon, sedan min gammalfarfar med syskon (som kanske var två eller tre stycken) och innan dem min gammel-gammelfarfar med syskon (kanske också två eller tre stycken), sedan kan det hända att även min gammel-gammel-gammelfarfar med syskon har sovit i vaggan, men det kan också vara han som har gjort vaggan. Den är i alla fall från första hälften på 1800-talet (kan då vara från sekelskiftet precis). Hur som helst är det jättehäftigt att våran Lilla Liten nu kommer att få sova i en vagga som är 200 år gammal och som bara släkten har sovit i. Om vaggan är speciellt vacker vet jag inte riktigt om jag kan påstå egentligen, men den är otroligt charmig och har för mig ett högt affektionsvärde. Jag kan ju tillägga att vaggan inte bara har tjänat som barnsäng. Den har även tjänstgjort som hållare till en damaschan (en sådan man gör hemgjort vin i), blombänk och TV-bänk!





Lakanen kommer från Lundmyr of Sweden och skyddet mot vaggans kant (spjälskyddet) har jag sytt. Madrassen till vaggan är det blivande mormor som har bidragit med. Specialmåtten 78x52cm var svårt att hitta ute i handeln, så den är specialbeställd.

Nedräkningen har börjat på riktigt nu. Om fyra dagar är det tänkt att Lilla Liten ska komma ut. Idag är det vecka 39+2. M trodde att nedkomsten skulle bli under midsommarhelgen och jag hade på känn att det skulle bli i söndags och om inte i söndags så den 4 juli. Så det blir väl den 4 juli i så fall, eller i alla fall vilken dag som helst utom just lördagen den 28 juni.

Men visst känner jag mig mer och mer otymplig för varje dag som går. Foglossningarna som jag brottades med redan i januari/februari är knappt kännbara längre. Alla man nämnde för att man hade foglossningar bara skakade på huvudet och sa "så här tidigt, och det kommer bara att bli värre". Optimister där. Jag kan ju stolt tala om att det "bara blev bättre". Då är det värre med ryggen som jag tror ska gå av emellanåt. Jag skulle vilja ligga på mage och så skulle någon ta tag med båda händerna (en hand på vardera sidan om ryggraden) nästan nere vid svanskotan och hårt trycka till och samtidigt pressa händerna utåt sidorna. Just nu känns det som att det är något i ryggraden som skaver mot något annat. Det är inte skönt.

I natt har jag inte sovit gott. Ryggen har gjort jätteont, jag har varit bortdomnad och öm i båda händerna, kissnödig och haft en extrem halsbränna. En av alla gånger jag vaknade fick jag lov att resa upp kuddarna mot sänggaveln så att jag kunde sova halvsittandes. Då domnade händerna bort ännu mer, men men de sura uppstötningarna försvann i alla fall. Fast det som är mysigt när man vaknar så där på natten är att Lilla Liten brukar vakna av att jag vaknar och det känns mycket mer som våran tid än när knodden är vaken unden dagtid eftersom det är så mycket annat då som tar min uppmärksamhet.

Nu ska jag åka upp till Insjön och äta lunch med M. Det blir med största sannolikhet Peterson's Café.

Fortfarande är det mest magen som är rund, men mina svarta mammabyxor börjar också bli lite tighta nu. Däremot har det tagit mig ett tag att förstå varför det har kliat så under fötterna och i handflatorna och på fingrarna. Det är som jag är lite svullen även om det inte alltid syns. I fötterna känns det mest på morgonen när jag går upp eftersom det gör ont under trampdynorna tills jag har plattat till dem igen. Fingrarna har ju ringarna som måttstockar. Inte i helgen som var utan förra helgen, fastnade min förlovningsring. Ett par dagar senare fick jag av den igen och hängde den i stället i en kedja runt halsen. Sedan tyckte jag att den nog borde kunna sitta på fingret igen och satte tillbaka den på fingret. Där satt den! Och jag blev bara mer svälld om fingrarna. I helgen som var blev det inte bättre av att det var varmt ute heller. Ringen gick inte att rubba mer än max två millimeter och jag fick panik. Huden under ringen såg alldeles vit och svampig ut och jag fick en inre bild av ett mögligt finger som dessutom var alldeles blålila av blodstopp. Som tur var lyckades jag kämpa av mig ringen med tvål och vatten en sen kväll när vi satt på altanen. Puh! Nu törs jag inte ta på mig den mer ifall jag verkligen inte skulle få av den igen. Mögliga fingrar vill väl ingen ha?

Nu är jag hemma och ska vara så i ett helt år. Det känns faktiskt lite bisarrt att tänka så. Den här veckan har jag tagit semester, men sedan är det förädraledighet som gäller. Enligt beräkningarna ska Lilla Liten komma till världen om ganska precis två veckor, men det kan ju faktiskt vara en hel månad kvar också och vad ska jag hitta på under den månaden? Igår bakade jag en misslyckad rabarbersockerkaka, men jag kan ju inte stå och baka sockerkakor hela dagarna. Städa är svårt eftersom jag får så fruktansvärt ont i ryggen av det (inget ont som inte har något gott med sig!)och plantera blommor är också snart ett avslutat projekt.

Fast å andra sidan blir det bara trängre och trängre i magen och Liten trycker sig hela tiden nedåt, så om jag/vi har tur så vill knodden ut lite tidigare. Huden på magen känns som att den är spänd till bristningsgränsen och det där att trycka sig nedåt tycker inte Lilla Litens mamma är så skönt. Han eller hon liksom stångas nedåt mot bäckenet och det ilar och gör ont på samma gång. Jag skulle gissa att det känns som väldigt kraftig tandvärk (har aldrig haft det så jag vet inte) fast inte i munnen... Det är nog kroppens sätt att förbereda mig på vad som komma skall och jag kan ju bara ana att det där är som en fis i rymden mot när Lilla Liten väl vill ut...

Ja, nog börjar det bli lite trångt i magen allt. Det tycker både jag och Lilla Liten. Ända fram tills nyligen har magen i alla fall varit lite mjuk, men nu är den alltid stenhård. Inte fullt så hård som när det är en sammandragning på gång, men inte långt ifrån. Dessutom känner jag mig emellanåt som en strandad val. Inte för att jag känner mig speciellt otymplig, men mest för att jag inte hittar bekväma ställningar i soffan eller sängen och för att det ibland är väldigt jobbigt att andas. Om jag är lite tät i näsan och samtidigt äter känns det som att jag håller på att dö av syrebrist.  Nässpray är en väldigt bra uppfinning!

Hur som helst så har jag börjat vakna på nätterna av att jag badar i svett och även om altandörren i sovrummet är öppen sover jag utan täcke. Igår kväll gick M upp och hämtade ett lakan åt mig. Han tyckte nog synd om mig som annars ligger helt naken i draget från dörren. Det är skönt att ändå ligga under någon form av tyg när man sover och helt oskyld är det nog inte så nyttigt att vara när man är förkyld också. I natt har jag inte badat i svett, men det lilla livet börjar trycka sig nedåt och det gör ibland väldigt, väldigt ont. Då vaknar man också.

Nu jobbar jag bara den här veckan ut. Man skulle kunna säga att det bara är två dagar kvar. Halva dagen idag, halva dagen imorgon (vi ska till barnmorskan på morgonen) och så hela torsdagen. Just nu känns det skönt att få gå hem för det är lite tröttsamt att sova dåligt på nätterna, gå upp halv sex på morgonen, sätta sig i en bil och åka 8,5 mil och sedan sitta och vara koncentrerad på jobbet. Det som däremot är lite skrämmande är att det är ett helt år hemma som väntar. Nåja, vi får se om det blir ett helt år i stöten eller om jag en hemma ett tag och att M tar vid och att jag sedan är hemma en vända igen. Det visar sig!

Om jag har varit sjukt nyfiken på vem Lilla Liten är tidigare så är det ingenting mot vad jag är nu! Det är jättegosigt att ha den lilla knodden inne i magen, men nu vill jag kunna krama om och pussa på det lilla livet och känna den goda bebisdoften också!