Ett nytt liv - på fler än ett sätt!

Här sitter jag i min ensamhet och väntar på att Lilla Liten snart ska vakna igen. Vi gick upp strax före kl.6 i morse, åt och såg på OS-handbollen Island-Ryssland och sedan på damernas Beachvollyboll Brasilien-Mexico och sedan herrarnas Brasilien-Italien (och jösses vad snygg den ena italienaren var, synd bara att de inte spelar i bara överkroppar...).
L hade ätit klart strax före kl.7 och var då hur pigg som helst, men lite övermätt. Han brukar inte pipa när han har ätit klart, men eftersom han åt en ansenlig mängd så misstänker jag att han var övermätt. Efter en stund vände dock humöret och han var på strålande humör så jag satte ner honom på golvet en stund, men jag blev lite L-sugen och tyckte synd om honom när han låg där alldeles ensam så jag tog upp honom i famnen.
Då kom den. Kastspyan.
Nu är det fjärde gången han har kräkts rejält och det är ju väldigt få gånger med tanke på att han är 6 veckor gammal idag. Men den här gången var det mer än någon gång tidigare... Kräsmagade behöver ju inte läsa det här, men det vällde ut ur munnen - och näsan. Jag trodde inte han skulle få luft, men han verkade knappt bry sig. Det var nog bara skönt att bli av med överskottet på mat. Frågan är bara hur mycket som stannade kvar i magen av allt han åt... Det var kräka överallt. L hade kräka i örat bland annat och hela jag var nerspydd. Det hamnade spya i slasken i köket, på golvet, i handfatet på badrummet och det var bara för mig att ta en dusch när L var ren. Nu sover han tillslut, men jag misstänker att han vaknar snart och behöver fylla på det som kom ut.

Nu när han sover bläddrade jag lite snabbt igenom Aftonbladet.se och hittade den här artikeln som handlar om man överbeskyddar sitt barn, om man är en hönsförälder. Eftersom det här hönseriet ligger i generna (min mor har dock försökt att inte visa så mycket av det) så kan det nog vara bra för mig att tänka till, men det är klart att man är lite nervös när vi bor 100m. från järnvägen och 150m. från riksvägen...

Hittade även den här artikeln på Alltombarn.se om "piedestalungar", barn som i princip alltid får som de vill. Där vill man verkligen inte hamna, men tänk om det bara blir så? Om man utan att tänka efter har gett vika allt för ofta, eller att man faktiskt har tänkt efter men ger vika ändå?

Nu vaknar jag igen!