Malin

Jag vet att jag inte borde bry mig. Som med så mycket annat. Men när det kommer till mina barn kan jag inte låta bli att bli både irriterad, ledsen, besviken, arg...

När första sonen kom blev vi överösta av presenter och välkommentillvärldenhälsningar. Till alla hans födelsedagar har folk från alla möjliga håll kommit med presenter och grattulerat och det har varit ett väldigt ståhej. En del människor har till och med bjudit in sig själva på fika bara för att få chansen att gratta honom.

När andra sonen kom fick vi inte alls lika många presenter och hälsningar.
Varför då? Han var väl minst lika välkommen som storebror! Efter några missfall skulle jag vilja påstå att han var än mer välkommen än brorsan. Storebror var på något sätt så självklar hela vägen. Från första plusset på stickan till dess att han kom ut i världen. Lillebror var inte själklar alls. Skulle det bli en bebis eller skulle det bli ytterligare ett missfall? Det blev en bebis, men oj så orolig jag var under hela graviditeten. Tänk om något skulle vara fel? 

Hur som helst, när lillebror fyllde år då? Ett flertal människor har inte brytt sig alls. Till och med några vi står ganska nära. De som glatt bjudit in sig själva till brorsans kalas. De har inte ens skickat ett sms med ett litet grattis.

Jag kan inte låta bli att bli ledsen. Lilla mjuka lilla dunungen! Varför ska han glömmas bort? Vad har han gjort dem? Eller kanske inte gjort? Och varför är det bara nummer ett som anses så speciell? För oss är båda barnen precis lika speciella!

Faktum är att just det stör mig så mycket att jag anser att bollen ligger hos dem för vidare kontakt.
Jag menar, hur svårt är det med ett sms, när man riktigt tränger sig på när storebror fyller år?