Ett nytt liv - på fler än ett sätt!

Snart 1 år har gått sedan den lille mannen i huset gjorde entré. Mycket har hänt på ett år och nu är han ingen liten bebis längre. Han går gärna runt huset (om han håller mig i en hand) och spanar efter bilar (brrrrummm) eller katter (aaaaaaa). Här om dagen kom han i extas när han fick träffa en schäfer på avstånd. Benen gck upp och ner och han "Hm! Hm!"-ade tillbaks när vovven skällde. Idag kom han på hur en häst låter också, men det lät ganska kul. Ungefär som han tar i jättemycket för att det trycker på. Kanske för att jag låter så när jag härmar hästen...?

Den här veckan och nästa vecka är pappan borta. Han är i Kina igen och jag och Lilla Liten pratar om pappan nästan hela tiden. Jag talar om för honom att "ja, så här brukar ju du och pappa göra" och "den här har pappa skruvat dit" och likanande. För att inte tala om att det är pappas bil vi oftast tittar på. Pappa har en fin bil tycker Liten.

Problemet att vara ensam med en liten knodd i två veckor under sommaren (och när det är snö på vintern) är att gräset måste klippas, blommorna måste vattnas (fast det brukar vi göra tillsammans), allt annat måste också rulla på som vanligt. Som tur är finns farmor och farfar och mormor och plastmorfar inom behörigt avstånd så knodden har och kommer att vara utlånad så gräsklippning (t.ex.) blir utfört. Det är i sådana här lägen man verkligen imponeras av dem som ständigt är emsamstående med små knoddar i ett hus. Det kanske inte är så vanligt förekommande, men de finns de med.