Malin

Vi stod i vänthallen, fulla av förväntan inför resan. Barnen hoppade och var glada. Vi var glada. Hjärtat fladdrade till för en sekund och jag skakade det av mig. Nu skulle vi ut på äventyr och ha roligt och må bra. Pulsen slog snabbt och aning hårt, som att jag har gått lagom snabbt uppför en trapp utan att bli andfådd. Det började kännas rörigt inombords och jag var inte alls så avslappnad som jag skulle vilja vara. Barnen var glada och jag var glad med dem och försökte att tänka på allt från lego till glass och Angry Birds på surfplattan. Vi gick ombord på planet och jag bad barnen att leta rätt på våra platser. Storebror hittade såklart utan problem och vi satte oss. Planet taxade ut och ställde sig i kö för att få lyfta. Motorerna varvade upp och vi satte alla tre händerna på våra huvuden och ropade glatt "Håll i hatten för snart lyfter vi!" Planet tog sats och kom upp i hastighet och vi ropade igen "Håll i hatten!" och skrattade. Snart lyfte planet och vi var uppe bland molnen. Jag beställde en kopp kaffe och barnen tog vatten. Stewarden som serverade kaffe en gång till var förvånansvärt lik mannen i familjen och till och med barnen tyckte att han såg ut lite som pappa. Kanske var det för att vi redan saknade honom som vi omedvetet letade likheter. Trycket i planet blev annorlunda och vi sögs ner i stolarna för att sedan få känslan av att lätta ett par centimeter. Storebror tyckte att det kändes lite läskigt och jag höll med honom. Lillebror hade hittat spypåsen som han undrade vad det var och storebror konstaterade att det såg ut som att det stod "katapult" på stolen framför. Det var runda knappar i borstat stål som man kunde dra ut för att hänga saker på med texten "Cape Pull". Och visst lät det som katapult. Plötsligt sögs vi ner i stolarna igen, planet svängde och jag tappade kontrollen över mig själv. Allt i min omgivning snurrade runt. Vad var egentligen upp och åt vilket håll var ned? Jag fokuserade på knapparna med Cape Pull. Hur många var det egentligen? En knapp blev plötsligt hur många som helst och stolarna framför dansade runt. Jag försökte ta tag i knapparna  med Cape Pull men armarna räckte inte fram och hittade inte rätt. Jag famlade i luften framför mig och tänkte att jag måste överleva, att jag ville resa mig och springa där ifrån. Men jag satt fast i ett grått bälte i en blå flygplansstol högt över marken. Knapparna blev färre och plötsligt kunde jag fokusera på texten på dem igen och jag visste vad som var uppåt och vad som var nedåt. Pulsen slog hårt  i etthundraåttio, jag var andfådd och skakig. Men jag levde. Helst ville jag krypa in under flygplansstolarna och bryta ihop och hoppas på att landa så snart som möjligt. Men bredvid mig hade jag två barn att vara stark inför. Jag sa istället glatt att vi snart skulle vara framme. Kanske mest för att lugna ner mig själv. Ner på land kom vi och fram till ändamålet likaså. Jag tackade mig lyckliga stjärna att vi hade bokat tåg på hemresan.   

Dagen för avfärd närmade sig. Vi tog det lugnt, lekte med flugsmällare som blev vingar, byggde med lego, virkade Pippitröjor och åt godis. Men för att hitta på något som gjorde att vi kom utanför gården, bestämde vi oss för att ta en promenad och köpa lite mjölk. På hemvägen blev lillebror trött i fötterna och orkade inte gå längre. Det är väl klart att mamma bär honom en bit på vägen! Och upp för den halvlånga trappen i slänten vid skolan. Tar man trappen går det snabbare att komma hem. Ansträngningen blev för stor. Hjärtat fladdrade till, det hoppade till, det slog rätt, det fladdrade till och hoppade till. När jag trodde att det hade hittat rätt takt igen svartnade det för ögonen och jag tog tag i storebrors hand och gjorde hoppsasteg och sa glatt att vi skulle skynda oss hem. Det gick sakta. Hjärtat fortsatte att fladdra, hoppa och slå vanligt och synfältet blev mindre. Fler hoppsasteg. Kunde vi inte vara hemma snart! Tio minuter senare var vi hemma igen och hjärtat slog som det skulle.  

Hur i hela världen skulle vi ta oss hem dagen efter? Jag var glad att vi inte skulle flyga hem, men hur skulle jag få med mig två barn och en liten resväska och en ryggsäck när jag inte ens kunde ta mig upp för en trapp bärandes på en 3½-åring? Jag intalade mig att det skulle gå jättebra, men jag vet ju hur bra det går alla andra gånger jag intalar mig att det ska gå jättebra. Det går inte alls bra. Men ändå så måste man ju tro att det kommer att gå bra. För det gör det ju ibland.  

I halv panik och en stund av ångest skickade jag sent på kvällen ett mail till min kardiolog och beskrev situationen ungefär som att "jag vet ju att jag kommer hem, men hur då?" och fick sedan det något otippade svaret "Oj, det låter riktigt besvärligt."  

Dagen efter kom vi så klart hem i tre hela stycken helt bekymmerslöst. Men det var ändå skönt att någon visste om att vi var ute och åkte och hur jag kände inför det. Någon som precis om jag egentligen vet att det är ofarligt. Bara obehagligt.