Våran lilla pluttskrutt...
Visst är det konstigt, men jag vet precis hur Lilla Liten ser ut. Eller jag tror mig veta kanske jag ska säga för att det ska låta normalt (fast jag ändå helt säkert vet!). Samtidigt vet jag inte hur den lilla människan ser ut. Det är ungefär som att tänka på hur M eller mina föräldrar eller någon annan i min närhet ser ut. Man ser dem ofta, men om man noga tänker efter exakt hur de ser ut så vet man inte, fast man ändå vet. Visst är det konstigt. Lilla Liten har jag ju aldrig sett, men ändå vet jag. Det jag inte vet är om det är en liten kille eller tjej (även om jag just nu tror att det är en liten grabb) eller om barnet har ljust eller mörkt hår - eller hår överhuvudtaget. Förmodligen kommer jag att ha helt fel. Det enda jag med absolut störst sannolikhet kan säga är i alla fall jag vet att det är världens absolut sötaste lilla unge. Det finns många andra söta barn, men inte som Lilla Liten...
Klart att lilla liten är sötas i världen ens egen vattvälling är ju bäst sa alltid min pappa.
Kram fr mormor
Mormor; Haha! Jag brukar sakna mina gammelmorföräldrar. Jag tänkte på dem senast här om dagen eftersom jag plöstligt kom på precis hur det luktade hos dem och det såg ut. Hur golven såg ut och hur man drog tårna längs "fötterna" på vardagsrumsbordet. De kändes aldrig gamla trots att man själv inte var så gammal. Hoppas våra barn kommer att tänka lika om er två:)
