Hur skulle jag få plats?

En sköterska visade mig fram till britsen där jag skulle ligga. Jag stannade upp en sekund och såg mig omkring. Mitt i rummet stod den smala britsen omgiven av röntgenapparater och stora dataskärmar. Min stora skjorta satt på trekvarten och jag försökte sno den om mig. Allt kändes så abstrakt. Som en konstig dröm. Jag kände mig ju pigg och frisk och skulle kunna hoppa jämfota ut genom dörren igen om jag ville. Det här var antagligen inte värre än ett tandläkarbesök och säkert hade bilresan till Stockholm varit farligare än att lägga sig på britsen. Någonstans i taket satt högtalare där låtar från radiostationen Lugna Favoriter strömmade ut. Försiktigt nästan smög jag framåt och undrade hur jag skulle kunna få plats på britsen utan att trilla av. Jag lade mig ner och en kudde placerades under mitt huvud, ett stöd för benen placerades under mina knän och ett armstöd under varje arm sattes fast i britsen. Det var riktigt bekvämt bortsett från att det gjorde ont i mitt bäcken av att ligga på det hårda underlaget. En sköterska tvättade min ljumske med sprit, en annan tog fram ett folierat plasttäcke ur en plastpåse. Täcket var ljusblått. Nu märkte jag hur mycket jag skakade, men hur jag än försökte slappna av gick det bara inte. Plasttäcket gav en behaglig värme, men mina ben vägrade sluta skaka.

Publicerat i Allmänt
#1 / / Mamma:

Lilla gumman! Jag har inte riktigt smält detta än...

Svar: Inte jag heller.
Malin