Malin

En ljummen dag i mitten av juli 2008 satt jag i vardagsrummet med ett litet varmt knyte i min famn. Det var Lilla Liten som var tre veckor gammal och vi kämpade med att varva bröstmjölk med ersättning. Varvid han fördrog det sistnämnda. Oavsett vad han ville äta så försökte vi göra det till mysiga stunder. Att få sitt första barn ändrar om hela det liv man tidigare känt till. Helt plötsligt är det en liten hjälplös människa som kom liksom från ingenstans och som kräver ens omedelbara uppmärksamhet och omvårdnad. Påfrestande på ett sätt, men helt naturligt på ett annat sätt.

Den här dagen föreslog M att jag skulle få lite egentid en stund. I all välmening. För att jag skulle kunna få lite tid att landa i det nya livet. Jag tyckte att det var en jättebra idé! En stund. Sen kom en viss oro smygandes. Hur skulle mitt barn klara sig utan mig? Jag visste ju att han skulle vara med sin pappa, farmor och faster och ha det precis allt annat än dåligt. Men min magkänsla sa något helt annat. Ändå sa jag inget till M, utan klädde på Lilla Liten en blå stickad kofta och en liten tunn vit bommullsmössa. Sen kunde jag inte släppa honom. Jag sa lite fint till M med gråten i halsen att jag inte längre ville att de skulle åka utan att de andra fick komma till oss istället. Men M övertalade mig att det skulle bli skönt med lite egentid och att de skulle ha det jättebra hos faster. De skulle inte vara borta längre än ett par timmar. Ett par timmar!!!! Han hade lika gärna kunnat säga att de bara skulle vara borta ett par år! På något vis lyckades jag släppa ifrån mig Lilla Liten och han sattes ner i sitt babyskydd till bilen. Då satte jag mig på golvet och bröt ihop totalt och fulgrät och sa att de verkligen inte fick åka. Fast samtidigt sa en del av min hjärna till mig precis det M sa, att det skulle bli skönt med egentid och att L var med sin pappa och att de bara skulle vara borta en kort stund.

Där och då tog min urtidshjärna över och allt handlade om en överlevnadsinstinkt. Det kändes inte bra att mitt och bara mitt barn lämnade boet utan mig. Hur skulle han klara sig utan mat? Mat som bara jag kunde stå för? Min anknytning till mitt barn! Och här kom en man och bara tog mitt barn ifrån mig och förde det ut ur mitt bo och jag kunde inte göra något för att förhindra det! Just där och då var inte min sambo barnets pappa. Den enda som barnet tillhörde var mig! Vi hade suttit ihop i nio månader och i och med förlossningen så skedde en slags separationsångest. En ångest som jag inte hade lagt märke till förrän den här dagen. Jag trodde nästan att jag skulle dö när Lilla Liten och hans far satte sig i bilen och lämnade mig utan mitt barn i sikte. Det var vidrigt. Men åter igen så sa min moderna hjärna till mig samma sak som M sade till mig. Det hjälpte föga eftersom urtidshjärnan och alla hormoner som har drabbat nyförlösta mödrar under tusentals år slog till.

Ännu idag har jag separationsångest från mina barn. Inte på det viset som här ovan, men ändå. Jag vet att om jag skulle ryckas ifrån mina barn eller tvärt om så skulle jag dö. Om jag inte dör fysiskt så skulle jag absolut dö psykiskt. Och jag erkänner att det är ren och skär egoism.

Vissa människor påstår att det skulle vara negativt att den ena eller andra föräldern – eller båda två för den delen – känner denna slags egoism kring sina barn. För mig är det min uråldriga överlevnadsinstinkt att se till att min avkomma har en trygg och säker miljö och den miljön har länge bara varit till 100% hos oss. Hemma hos oss. För att jag är deras mamma och M är deras pappa. Nu är barnen större och alla runt omkring mig har uppenbarligen bevisat det jag egentligen har vetat om hela tiden, nämligen att min barn är lika trygga och omhuldade borta som hemma. Och jag ber om ursäkt för min överaktiva reptilhjärna. Oavsett så tycker jag att denna moderliga och faderliga känsla inte ska negligeras på något vis och vara till någons nackdel!

Är det någon som känner igen sig i mig?