Jag sjunger inte i grupp
Jag har kommit på varför jag alltid känner mig en smulad malplacerad på öppna förskolor, eller som nu när det kom en jättetrevlig inbjudan till ett uteöppnis här i byn. Eller andra sammanhang där människor av olika anledningar ska samlas i en ring och sjunga gemensamma sånger. Jag avskyr det. Jag avskyr att sitta och stirra inställsamt och småleende på andra kända eller okända människor i samma ring och sjunga fåniga sånger. Allra fånigast blir barnvisorna. Barnen bryr sig oftast inte ett skvatt i att de vuxna sitter och sjunger. Okej , kanske de lite äldre barnen, men inte de minsta. Det gör ju det hela ännu märkligare. Själva sjungandet i sig har jag inga problem mde. Det är det där lite pinsamma inställsamma uttrycket hos folk jag inte klarar av. Och det är alltid någon som dessutom blir lite för entusiastisk och då vill jag bara fly. Huga.
Bäst av allt är att jag inte bara kom på min egen inre känsla (eller kanske okänsla) för dessa typer av aktiviteter utan även kunde sätta fingret på hur stora sonen känner. Vi är rätt lika i mångt och mycket och jag vet att han inte alls uppskattar att sitta i en ring tillsammans med andra människor. Och antagligen, precis som jag, så handlar det inte alls om att man ogillar att exponeras framför folk. Jag kan absolut exponeras framför folk. Men inte i en ring under "avslappnade former".
Det tog mig 31 år att exakt kunna sätta fingret på känslan, så nu behöver det kanske inte dröja 27 år till innan L fattar samma sak. Och jag kan tala om för dagis och skola varför det inte uppskattas att sitta i en ring med andra...
Vissa saker går i arv märker jag. Jag avskyr också att tillsammans med andra människor sitta i en ring och sjunga. Av någon outgrundlig anledning ska man sitta på golvet också!! Hu!!!