Det blir ju inte så mycket skrivet här i bloggen längre. I alla fall inte som tidigare och det har flera orsaker. Dels hinner jag inte eftersom jag åker tidigt på mornarna och kommer hem på kvällen. Då ska man laga mat, kanske tvätta, hinna rensa mailen på allt skräp, ta en promenad och sedan är det dags att sova om man vill orka gå upp runt halv sex på morgonen. Dessutom tänker jag inte lika mycket som tidigare. Jag hinner inte tänka när dagarna är fyllda av reklamationer och telefonsamtal där innehållet på dem inte varierar sig speciellt mycket. Fast jag tänker så klart en hel del fortfarande, men det som oftast slår mig är olika tillbakablickar. Det kan vara att en doft eller ett ljud dyker upp i mitt huvud och helt plötsligt ser jag min lågstadieskola framför mig, eller lägenheten vi bodde i när jag var liten, eller J's rum som jag var så avundsjuk på när hon hade fått nytapeserat med jättesnygga tapeter (själv hade jag en blommig tapet som jag själv hade valt när jag var 12 år).
Varför får jag så här många återblickar nu? Kanske är det för att jag nu går in i fas två i livet - livet med barn - och då helt plötsligt minns min egen barndom. Om jag längtar tillbaka? Ja, det gör jag ibland. Jag saknar ibland att någorlunda planlöst cykla runt hela Borlänge med J bara för att spana i vart olika killar bodde, eller alla gånger vi satt på olika bussar bara för att se vart de gick - eller för att se vart någon kille bodde så klart - bara för att åka med samma buss tillbaka igen. Det var inte alltid populärt hos alla busschaufförer och jag vill minnas att det vid några enstaka tillfällen hände att vi fick kliva av vid ändhållplatsen och vackert vänta in nästa buss istället. Jag tycker fortfarande om att åka buss, men nu har jag ju ingenstans att åka. Och att planlöst åka runt på olika bussar i Dalarna helt uan sällskap känns inte heller speciellt lockande. Vad säger du J; ska vi ut och åka lite buss? Eller ska vi byta ut bussen mot tåg istället?
#1 /
/
Jenny:
En tjej här på jobbet sa att det är vanligt att tänka tänka tillbaka på sin egen barndom när man väntar barn... och det är kanske inte så konstigt heller. En helt ny fas i livet blir det ju ändå...
#2 /
/
J:
Jadu Malin, det var då det. Jag tror inte vi skulle tycka det var lika spännande nu som vi tyckte då. Men kul hade vi. Jag åkte ju till och med buss 2 hållplatser till skolan för att åka buss med dig. Låter ju lite knäppt såhär efteråt. Men tåg... då kommer man ju så långt bort, om vi skulle spendera samma tid på det nu som då vill säga.. Nä jag tror vi hoppar över det.
Kul att höra att det finns andra som gjort sånt där, dragit runt för att spana in var olika killar bodde. Mina flickor tycker det är det mest fåniga tilltag de hört talas om när jag berättar om långa promenader bara för att kolla in ett hus och sen gå hela långa vägen tillbaka igen. Jag har jämt hävdat att tjejer säkert gör sånt fortfarande och de protesterar högljutt.
Jo visst tror jag det är vanligt att tänka på sin barndom när man själv väntar eller t o m planerar barn.
Jenny; Det ligger nog något i det. Liksom att man kommer på att ens egna föräldrar har gått igom precis det man själv går igenom nu. Något helt fantastiskt och underbart. Det är ju jag som är det fantastiska och underbara - för dem och kanske just då. Fast det är helt omöjligt att själv sätta sig in i den situationen eftersom man sällan ser sig själv som fantastisk, underbar och som ett mirakel...
J; Haha! Du har så rätt. Dessutom bor jag ju ihop med mitt span, så jag behöver inte gå eller cykla så långt för att se vart han bor - och detsamma gäller ju dig:)
Annaa; Jo, då. Som vi cyklade och åkte buss! Fast syrran verkar tycka som dina barn, att det är mest är fånigt. Kärleksbrev skrev vi också en hel del som man skäms en del över nu...
En tjej här på jobbet sa att det är vanligt att tänka tänka tillbaka på sin egen barndom när man väntar barn... och det är kanske inte så konstigt heller. En helt ny fas i livet blir det ju ändå...